Han säger jag funderar på att dra härifrån (och inte komma tillbaka).
Jag säger ingenting. Men jag tänker Gör det, så slipper jag ditt gnäll.

Är det något som varit, och är, utmärkande för mitt liv så är det att det har varit, är, uppfyllt av män som gnäller. Antagligen väljer jag att omge mig med dem, men jag har inte kommit på varför än, kanske är jag bara van vid det, det är ett liv jag vet hur man lever.

Han säger också att kvinnorna i hans omgivning motarbetar honom. Han skvallrar om sin kvinnliga chef, han blinkar oupphörligt när han pratar, så jag tror honom inte. Jag tror honom i och för sig inte när han pratar med stirrande, oblinkande ögon heller. Jag litar inte på honom. Jag litar i och för sig inte på någon.

Han säger snart kommer du också börja röka, och sen kommer du börja dricka också.
Jag säger Nej, det kommer jag inte. Och jag säger det med ett litet roat skratt, lägger huvudet på sned, smickrar aktivt hans fåfänga och hans manlighet. Automatiskt, villigt, inlärt, konstant, lättsamt, lätt, det är så lätt för mig att göra det.

Bakom pannbenet rör sig ormen otåligt, en vacker dag kommer den hugga.

Då får jag nog sparken.
Har jag tur drar han innan det (och kommer inte tillbaka).