jag har skrudat mig i bölder, i var, i mänskligt avfall har jag vandrat de tunga nätterna då avskrädeshögarna kom att bli mitt hem
min boning är ristad, krökt av årens gång, senig osmyckad, jag bär den klädd i sliten spets, i leran från floden som en gång rann genom min bädd, i sorgligaste rosor och i hår av tagel
jag har letat efter värdigheten på vägarna, ätit rågaxen längs dikesrenarna och sovit i de mörkaste kloaker

där har jag spolats ut i havet, drömt de sannaste drömmarna
de innersta tankarna har flödat där
om livet som kunnat bli
om barnet jag aldrig fick se växa upp
om männen som kysste mina såriga läppar
de dagar då jag skrudade mig ur en drottnings syskrin
och jag har älskat varje ögonblick