Hon är på väg, hon vet att hon är sen. Gruset som knastrar under skorna, hon trippar försiktigt för hon har klack på tio centimeter under hälarna.

Äntligen skönt oproblematiskt marmorgolv. Tar ut stegen, rätar på ryggen, känner musklerna i kroppen och sträcker ut foten i steget, låter höften följa med om den vill. Det vill den.

Från fönstret där han står ser han först hennes röda klänning, han känner hur något rör sig inom honom, någonting vaknar. Sedan ser han hennes långa hår och djuret inom honom blir lugnare och smeks långsamt.

Han vet att hon är för fin för honom. Varför skulle han. Varför skulle hon.

En lätt hand på hans arm, han har stått och drömt. Vaknar till. Upp med blicken.

- Förlåt att jag blev så sen älskling, jag hittade inte.

Då minns han varför.
För att hon står där i sin röda klänning och ler mot honom med handen på hans arm. Därför.

Och den röda klänningen kommer hänga hopplöst övergiven innan midnatt, som ett askungelöfte. Smekt till sömns av hans vita skjorta.