Hon som bara ville rida barbacka på sin vita
enhörning, den hon egenhändigt fångat en
vår för att tämja
vild så vild som en förvildad vildenhörning
var hon, själv så otam att själva naturen
tycktes betrakta henne som något vildare
än den tycktes vara i sin egen vildhet

Evilda Barbarakka som hon hette

aldrig mer klädd än uti sin egen huds skira
skrädderi for hon barfota över fälten, genom
diset, ystert dansande längs med bäcken

främmande var hon, men ingen främling
mer än bland folket i staden, på slottet

för hon var förstås princessa, hon bar ju
sin tiara som var den en del av kroppen

Sin fars dotter, sin mors och sitt folks, men
för vild för att trivas i det skolade livets allt
för svala korridorer, tinnar och torn
därför smet hon allt oftare ut i gryningen att
upttäcka fälten bortom skogen, för att spegla
sig i tjärnarna bortom rikens bortersta kanter

aventyrets dotter var hon väl mest av allt

barbackarittens brinnande hjälte med eldhet
karaktär i blicken räddes hon just ingenting
-sånär som att bli som vanligt folk, och tam

därför red hon över vallgraven denna morgon
med håret yvigt flammande för vinden, bort
från slottet, ut ur staden
bort över fälten, genom skogen och in genom
dimmor täta nog att dölja vad som där bortom
finns för såväl kartor som allvetande män

Dit for hon, vilda Evilda Barbarakka, för att uti
vildsintaste välmåga leva lycklig i alla sina dar