skulle ta livet av sig, hade han tänkt

ladda morfars gamla revolver med tre patroner
så gamla att det börjat växa mögel på dem, fast,
ärjade var de visst
men vad spelar det för roll. det såg ut som mögel
och smällen skulle förmodligen inte ljuda annat
vare sig det var mögel eller inte, smäller det så är
smällen ett faktum så var det bra med det

det var liksom tanken

Tre hål tomma, tre laddade, ett tomrum för varje
svart hål i bröstet, en kammare full av mögligt bly
för varje outhärdligt minne

ögonbindel på, sätta snurr på trumman

och trumman den snurra, och snurra och bara
fortsatte snurra utan att ge tecken på att slå av
på snurret ens en smula eller mindre

morfar hade visst sinne för humor, den gamle
kanaljen. smort den hade han med en smörja
någon givit honom en gång i ungdomen,
sittande med böjt huvud med pannan grånad
mot mynningen av just den där fula revolvern

han levde tills han avlat både en och tretton
livliga små bastarder, däribland den livströtte
till vilken han på dödsbädden testamenterat
sin kluriga revolver
jämmerliga gubbstrutt, illmariga karl

Ty där blev han sittande med trumman i rotation
länge nog att både tröttna och ledsna nog att gå
svärande därifrån med livet motvilligt i behåll

som morfar,
-kanaljen och hjälten