Drömmen var jag, det var Jag, inte någon obskyr
självbild frammanad ur skuggan av mitt djupaste
undermedvetna, det var moí

och jag levde i allra högsta grad,
långt mer påtagligt än här och nu

Stark som en vilde kastade jag mig genom fönstret,
ut i natten från det där pampiga gamla huset vilket
för övrigt mer såg ut som ett slott med all marmor
från golv till tak
påsmugen av två tvillingar, ljusa, halvt transparenta
grå små honor med avsikt att döda, eller bara sänka
mig i tidlös sömn med hemligt elixir

genom glaset, ut ur barocken, miljön med alla de
gamla möblerna, målningarna, mattorna och hela
det barocka livet
med livet i behåll, mer levande än nånsin defacto

så stark att jag med enkla handgrepp krökte stora
granar från toppen med ena handen, vilka sedan
slungade mig ut över skogen till nästa gran och så
nästa och igen och igen

tills jag var långt borta, långt från allt men hemma
på riktigt, i mig själv
klättrande upp i gigantiska Popplar med grenverk
grova som bara finns där ingen sett dem före mig

Slutligen fann jag vila på ryggen av en ruin, vilken
jag nådde direkt från toppen på ett av det högsta
av alla de högresta träden
där satte jag mig att blicka ut över världen, för att
finna ro, för att smälta så överväldignande tankar

men i takt med klarheten suddades all min insikt
ut av något jag kände men inte ville vetas vid

-jag höll på att vakna...