Som du lyfter dina kjolar när du går, inne över svala
marmorgolv ständigt polerade av hela staber osynliga
slavar förutan vilka kulisserna rätt snart skulle falla

som du niger för herrn, din egen make
som du fräser åt kammarjungfrun, din närmaste

som du rodnar om kinden där ute under linden när
du tror bara du själv ser på, speglar dig sådär lyckligt
kokett i din brunögda främlings passionerade ögon


Som du sedan skämdes när magen börjat svälla, trots
att du visste lika väl som herrn att ni inte delat kammare
sen tidigt förra vintern, den som var så olidligt tyst

som du kvalde vid frukost i morse, med
pannan grått pärlad av gastkramad kallsvett

som den svarta skugga du blev innan ankdammens
kalla vatten fyllde dina lungor när du med skånkorna
mot natten slutgiltigt förgjorde såväl din hemlighet

som dig själv