han jämrar sig med sådan passionerad
frenesi att ögonen vitnar och knogarna
spricker i tusen blödande små sprickor

skuggorna ålar sig skruvande som var
de plågade av något, kanske jagade av
vaxljusens oroliga dans
Själv stod han stumt fallen på såriga
knän framför korset med svetten som
en ånga kring skallen

det var månen som kikade in genom
fasetten av blyinfattad glasmosaik

men bönen var allt, laddad av en ångest
som snart skulle arrangera möte antingen
med skaparen själv, eller ve, värre ändå