under glasytan är allt så skört
så vackert och nästan förstört
där är handen som håller mig, kall
men vacker i alla fall


där är löften så spröda i rösten
vissnar som gräset om hösten
det är fint när du talar om
allt du vill
men räcker ändå inte till


det är glaset i blicken som spricker
du drunknar i det du dricker
och fast världen omkring står i brand
håller du fast vid glaset i din hand