och hennes leende verkade aldrig kunna
vissna, ens av utmattning i musklerna för
så lycklig var hon
att försjunken djupt ner i drömlös slummer
stramade läpparna just lika lyckligt leende

för natt blir det stup i ett, mörk och tyst

Och natten därpå var fullmånen full, så full
som fullmånen blir bara en gån under varje
utdragen cykel

då slokade leendet, men bara just då när
natten var som störst och månen kapital
i sin fulla prakt
sen log hon igen, men bara så länge månen
höll sig på endera sidan sin praktfulla glans

för hon var Soldrottningen, den mest ärade,
högst hyllade skönheten av alla,
den varmaste, stundom och med rätt sällskap
allra hetaste med hår som ett bålverk i orange

Och systern, den äldre men blygare höll sig
på sin kant speglande sin renhet i skimrande
silver ner i skogstjärnens gåtfulla spegel,
och skönast var hon att skåda, allra skirast