kanske där natten är större än skogen
klär jag mig fri från både dygd och järn

knappast förr

Väl där O dyra jungfru skola keruber i kör
lovsjunga vår kärleks oförlikneliga pris till
harpor i tusental, minst

Sen,
min sagolika vän, ska vi ägna oss åt
varandra och allt det där som blott våra
solkiga lakan senare lär vittan om
Fast dem bränner vi förstås till frukost
var dag

allt annat vore väl ändå slöseri