-fira jul kan du göra sen, om vi
kommer så långt,
nu firar vi ankar och vad vi gör
efter det vet inte du men det vet
jag och det räcker gott

sen tog han på kepsen, kliade sig myndigt i skägget
och sen i röven så byxorna fastnade mella skinkorna

han var sitt egensinne till trots kapten och det var
bara att lyda, alle man på däck och ankaret med.

Sen klev Hon ombord. Hela skeppet stod plötsligt still,
inte ens seglen rörde sig i vinden som trots allt var att
betrakta som frisk. Ingen rörde mer än en min, en torr
sådan, besk och hårt sammanbiten

en Kvinna. Ombord. Fukk, shitt,,

de blir ingen jul, de blir inget alls, det blir sump, det
blir som bäst bottenslam av oss alla... *surmutter*

Och vinden friskade i där i seglen snart igen, damen
trippade fram över solvarma däck efter kapten T. Orsk
som var hon en kattunge, så söt var hon. Trots allt.

det dröjde inte länge innan osämjan hade decimerat
manskapet till en tredjedel, varav hälften spolats ner
i havet till följd av en storm. Resten kasta dom varann
över bord tills bara kapten och en simpel matros stod
öga mot öga med dragen pistol

allt medan skeppet herrelöst styrde sin osaliga kos
rakt in i en närliggande fyr full av klippor och en liten
kaj snickrad av förmodad drivved från förr

skrovet sprang läck och snart var Donna Butana Fyhr
ur sikte. Och se där, en jättevåg senare låg kapten
utan byxor och keps krossad som en rutten frukt mot
klippfyrens saltstänkta fundament

Salig matros däremot sköljdes därefter upp på torra
land framför fyrens väderbitna port som var han just
så varsamt buren av havsguden själv
våt så till den milda grad, förvirrad därtill kan en tro

och upp gled gistna dörren med ett kärvt knarr, han
trodde nog någon med honom drev gäck, allt annat
var nu väck. Så ock skeppet vilket vågornas raseri
slukat helt i sitt hisnande våld.

Då neg Hon torr till skrud och hår intill att erbjuda sin
hand, sin hjälp där som döden just frossat så grymt

klen i tron på sina sinnens vitala funktion fattade han
dock och där trots allt mod nog att erkänna stundens
besynnerliga faktum. Det var inte mycket annat att ta
till för en man i hans position

så, de tog hand på att hedra och älska blott varann
till tids ände och väl bortom, där och då, just så

och fyrprästen vigde de tu, han var ju hennes far