Hej pappa,

idag sade en god vän till mig att jag vet ju inte så mycket om din pappa och ditt förhållande till honom, du får gärna berätta mer nån gång. Så pappa. Vad tycker du jag ska börja med?

Jag kan börja med stoltheten du växte upp med, som jag också fått en släng av, dina rika föräldrar och guvernanten som tog hand om dig och dina syskon när ni växte upp så att inte er mor skulle det för det var så man gjorde då om man var rik. Du var äldst, jag vet inte om det hade betydelse men jag tror det. Du hade ansvarskänsla och medvetenhet som de flesta äldsta barn har, men tyvärr var du nog lite för... nånting. Vad tycker du jag ska säga? Känslig? Det kunde inte du vara, du skulle vara den som tog hand om saker och ting efter din pappa.

Jag vet ju inte så mycket om din personlighet, jag vet att du var en mönsterelev, du fick höga betyg och förtjänade dem också, du var smart och driftig och du hade en kärlek till naturen och till djur. Särskilt hundar och hästar och det enkla livet nära jorden. Tror det är det som gör att jag trots allt kan känna en viss sympati för dig och ett släktskap mellan våra personligheter. En gång i tiden fanns det liksom något att verkligen vara stolt över. Att vara släkt med en sådan människa... Du måste haft en helsikes utstrålning.

Att du såg bra ut vet jag redan, antagligen har ditt utseende präglat hela min historia av män i mitt liv; mörkt hår, sug i blicken. Vet att jag har ärvt en del av det också.

Har fått höra att du var en bra far när du var det. Att du kunde leka och vara med mina systrar när de var små, att du verkligen fanns där med dem. Förvånar mig inte, jag vet att du hade ett stort hjärta.

Vad vet jag mer om dig... Vid någon tidpunkt började något röra sig i dig och du började dricka. Känslig och olycklig.
Fel sällskap och allt det där.

(Eller hur. Förklara på du. Två underbara ungar och en underbar fru som var där till hundra procent. Förklara på du bara. Jadå det finns ilska här också. Men den går över fort, är redan borta. Jag har mer förståelse än ilska idag. Förstår att saker kan vara komplicerade på gränsen till obeskrivligt och att alla är olika.)

När jag var liten träffade jag dig två gånger. Första minnet jag har av dig måste vara från när jag är pytte för jag ser dig komma mot mig genom galler där jag ligger i min säng. Du sade godnatt. Nästa gång hälsade jag och syrrorna på dig i din lägenhet, jag var kanske fem. Vi hade ätit jättegoda tunnbrödsrullar med gurka. Kräktes i din soffa, tror jag höll på att bli sjuk, vilken timing.
Vad du blev arg. Det var nåt som slocknade i hjärtat på mig den gången.

Nästa gång jag träffade dig var jag fjorton och du inlåst.
Du kom inte ihåg mitt namn. Jag fick en möbel du snickrat själv. Det var det dyrbaraste jag ägde under många många år. Du kanske blir glad över att få veta att jag alltid sitter på den när jag målar nuförtiden?

Efter ungefär fem år till började vi prata med varandra. Du ringde. Ibland ringde jag. När du ringde var du oftast inte nykter, och någon sade att du inte vågade ringa nykter, att du bara vågade om du hade tagit en öl först. Ok.

Problemet var ju bara att du blev alldeles mjuk och sladdrig inuti av den där ölen så när vi pratade var det alltid om samma saker.

Jag berättade nånting ur mitt liv och du var så nöjd eller ibland lite orolig och så sade du så stolt att 'du är minsann en äkta ferlinare' vad nu det skulle betyda och sedan frågade jag nånting om dig och ditt och då var det kört. Tårar och tysta hulkningar. Det började alltid med den där tystnaden, och jag kunde riktigt känna dig sjunka ner i ditt mörker, in i den där gröten av skam och skuld och förtvivlan så stark att jag kunde känna ett eko av den i min egen själ.

Vi kom varandra nära i små äkta stunder av känslomässigt kaos, och jag var den som höll i rodret och styrde oss ut ur stormen. Din standardramsa:

"Livet (paus)
är en kamp.

Kampen (paus igen)
kampen är en strid.

(och här blev din röst bitter och hopplös)
Och striden,
den är ett

Rent helvete."

Sedan tillbringade jag resten av samtalet och det blev alltid den större delen, med att dra upp dig igen. Ibland var det svårt ibland lätt. Men jag påmindes varje gång jag gjorde det om att jag aldrig skulle kunna få ta del av den där styrkan som jag anade fanns hos dig, eller kanske funnits, den där tryggheten och lugnet. De egenskaperna var kvar någonstans i det förflutna, utom räckhåll för mig.

Och det enda i mig som funkade för dig var bilden av skratt och ljus och styrka. Det var min roll. Det var det enda jag hade som var nåt du behövde.

Jag kanske ska berätta om hur mycket förakt som växte i mig under de där åren, förakt för dig, det närde mina inre skuldkänslor i en evig mörkerspiral, och så Föraktet, den stora och förödande äckelkänslan inför när en människa tycker synd om sig själv. En avsaknad av medkänsla är det första som infinner sig hos mig och jag måste idag påminna mig själv och andas djupt och resonera länge med mig själv innan jag kan öppna mitt hjärta och lyssna.

Jag kommer att berätta att du har varit och är en av mina största läromästare pappa, för jag har lärt mig mycket av dig och det är inte klart än på långa vägar. Jag gjorde ett bra val när jag valde dig som en av mina föräldrar.

Känner en viss ömhet för dig, ska jag kalla det kärlek? Jag vet inte, jag kände inte dig. Ska man inte känna någon för att älska? Vet inte. Men det känns som kärlek det jag har i hjärtat nu som vuxen, men allra mest en slags ömhet. Och förakt. Kan man para ömhet med förakt? Tydligen.

Jag vet att du inte gråter mer, du har det bra nu, du vilar dig inför nästa omgång lärdomar. Hoppas att vi möts nästa varv så jag får en chans att återgälda lite av de lärdomar jag fått av dig och min tacksamhet till dig.

Nu ska jag snart sova pappa, det här var bra att skriva, nu vet jag ungefär vad jag ska säga till min vän. Du skulle gilla honom förresten och - ja. Han är "en bra kille".

Jag ska säga om dig att jag kände honom inte, men han lärde mig mycket och han var en ganska fantastisk människa.

Kram.
/ Din Lilljänta.