Det hade kunnat vara han som rörde vid mig som om
jag var av glas drev mig till vansinne av otålighet

eller han som hänsynslöst smekte mig loss
ur livets förlamning fick mig att känna igen
formade om mig som en lerklump

eller varför inte hon som tog fram sitt hjärta
lade det i mina händer hon drevs till vansinne av att jag
aldrig kom ihåg var jag lagt det

det hade kunnat vara han som alltid flydde närheten
var någon annanstans lärde mig skratta tills magen värkte
tårarna rann
i ensamhet

Men det är
han som skjuter gröna blixtar in i mitt hjärta
väntar tills jag har förklarat
låter sig själv vara stark
med gråten i halsen

det är han
som aldrig ger sig som alltid är på väg dit
där vi är
båda långsamt dansande sammanslingrade
givande tagande mot samma mål

det är han som säger jag tror vi kan älskling
jag väntar på dig

jag tror vi kan
älska
jag tror det kan räcka

det är han
mitt liv
som spår av ljus
i mörkret