Den Upplyste förnam hennes förlägenhet men fäste ingen vikt därvid, det var hennes angelägenhet. Hans syfte med samtalet var större än så. Och samtidigt mycket mindre. Det berodde helt på hur man såg på tillvaron. Vissa var mottagliga, andra inte. Detta gällde även bland hans disciplar. Föregående dag hade han skickat hem den mest omogne av nykomlingarna. Det var uppenbart att denne behövde härdas av livet lite till innan han var mogen för ett mera tillbakadraget liv som munk. Egentligen tyckte han inte om den beteckningen, men människor både utanför och inom deras gemenskap hade så länge använt detta ord att det var lönlöst att söka göra något åt det.

Det var sannerligen inte lätt att förmedla en livsåskådning som inte var av religiös art utan främst filosofisk. Människan ville så gärna ha någon eller något att skylla sina tillkortakommanden på, då var det bekvämt att ha en gud att tillbe och huka inför när hon gjort något orätt. Återigen denna lidelse som fjättrade hennes i grunden fria själ. Det var av ren medkänsla som han och en rad bodhisattvor stannade i denna jordiska värld. De dröjde bara relativt korta stunder i den oceaniska tillhörigheten. Där fann de vederkvickelse och styrka att återvända till de lidandes värld. Alla hade de avlagt samma heliga löfte. Han var tacksam för att de var så pass många, men det förhöll sig fortfarande så att merparten av de nya disciplarna drogs till honom. Det bara var så, inget han kunde göra något åt. Detta var det pris pionjären betalade. Därför välkomnade han den tid då vilostunden infann sig, det vill säga under de timmar då solen brände som hetast.

Den Upplyste drog djupt efter andan, iakttog sedan småleende den alltjämt grubblande Pippi i några sekunder. Plötsligt petade han lekfullt till henne i magen med ett knotigt lillfinger. Hon spratt till och det kom ett nytt uttryck i hennes ansikte. Han skrattade högt och hon blev ännu mer brydd.

”Jo, du Pippi, jag skrattar också ibland, som nu när du ser så grubblande ut. Släpp det nu, man ska aldrig grubbla för länge, då kan man fastna i underliga tankebanor som inte leder någonstans alls... Men låt oss återgå till vad vi talade om förut. Du är i sanning ett naturbarn, du har nära till dina känslor, din jagkänsla är stark och sund – du skulle bli en utmärkt bodhisattva om du bara ville. Du har ett i grunden gott väsen, det allra viktigaste kännetecknet på en lämplig blivande bodhisattva.”

Han tystnade för att ta in ännu flera av de signaler hon omedvetet sände ut. Snart spred sig åter det berömda leendet över hans breda anletsdrag, det liksom sipprade ut genom varje por och gjorde sällskap med svetten som ymnigt pärlade över hans godmodiga ansikte.

Pippi hade länge betraktat en stor spindel som var i färd med att spinna ett konstfärdigt nät mellan två tebuskar några meter bort. Hon hade inte missat ett enda ord som Den Upplyste hade sagt, tvärtom hade orden i kombination med spindelns idoga bygge slagit an en sträng djupt inom henne. En märkvärdig längtan började ta form.

Han förnam motstridiga viljor inom henne, hon hade så mycket spring i benen även nu när hon satt helt stilla, den energin kunde lätt omdirigeras och ges en djupare mening men det beslutet kunde inte han ta, det var hennes och ingen annans.

Pippi kände en ny kraft inom sig, hon kunde inte riktigt förstå varifrån den kom men den gjorde henne glad igen. Så glad att hon var tvungen att hoppa jämfota bort till spindelnätet för att betrakta det på nära håll. O, så vackert det var! Solen glittrade i de många trådarna som var så otroligt tunna. I några minuter stod hon där och bara njöt, uppfylld av allt; nätets solglittrande skönhet, spindelns oförtröttliga flit, hennes egen bubblande glädje. Allt flöt samman i en upplevelse så stark att hon nästan inte kunde härbärgera den.

I nästa ögonblick hjulade hon tillbaka till Den Upplyste, kastade sig ner tätt intill honom och petade honom i magen med ett finger som sjönk långt in i hullet. ”Din lilla toka!”, slapp det ur honom när hon sedan drog ut fingret igen. Han andades aningen mödosamt, den där sortens ömhetsbetygelse hade han inte förutsett. Även detta utgjorde ett gott tecken på hennes själs väsen. En skicklig bodhisattva kunde konsten att överraska, det var nödvändigt för att discipeln skulle komma över vissa trösklar…

Han kände sig riktigt upprymd, följde med känslan till dess topp och sedan hela vägen ned igen. Han fick tag i en liten grästuva och kastade den på Pippi, hon kluckade till av pur överraskning, så fick hon i sin tur tag i en annan grästuva som hon kastade så hårt att det hördes ett dovt ljud när den träffade hans fetlagda kropp – och så var grästuveleken i full gång. De pepprade varandra av hjärtans lust och skrattade hejdlöst tills Pippi fick hicka. Den Upplyste tittade pillemariskt på det hjälplöst hickande barnet.

”Och hur ska vi bota det här då?” sporde han med låtsat allvar.

”Ka-hick-kanske med lite Vi-hick-lote…”, föreslog Pippi och hickade ytterligare två gånger i snabb följd som för att ge tyngd åt sina ord.

”Vihicklote? Vad kan det vara för något? Det har jag aldrig hört talas om förut. Men det låter som om det kunde vara ett djur.”

”Åh… hick... vad du är kna-hick-sig!"

”Knahicksig. Tack! Det blir mitt nya namn, mycket mer passande är det man nu kallar mig. Var hälsad, sköna mö! Mitt namn är Knahicksig.”

”Åh… jag får ont i mag-hick-en. Hjälp-hick mig då!”

Pippi rullade runt i det misshandlade gräset, alltmedan hon skrattade och hickade om vartannat. Knahicksig väntade tills hon låg alldeles stilla med ansiktet nedborrat i marken. Då tryckte han med tummarna lätt men bestämt på två punkter mellan hennes skulderblad. Pippi flämtade till och rullade sedan tillbaka på rygg. Hon låg stilla medan hon väntade på nästa hick – den kom inte.

”Åh, vad härligt! Hickan är borta. Men hur gjorde du, hur visste du var den satt?”

”Tjaa, man lär sig ett och annat när man är så här”, svarade han lättsinnigt utan att ge någon närmare förklaring. Pippi förstod att mer än så ville han inte avslöja. Vilken underlig man han var, både barn och vuxen samtidigt. Och så lekte han bra också, trots att han var så omfångsrik. Han var, är… rättade hon sig…

”Just så, är, det räcker bra så”, avslutade han hennes tankegång med ett outgrundligt nästan kattlikt uttryck i de mörka lite sneda ögonen som nu betraktade henne oavvänt. Pippi såg lika stint tillbaka men inom sig rös hon, de där ögonen påverkade henne på ett sätt hon inte riktigt kunde göra reda för. Hon kände hur hon sögs in i deras djup, hennes tidsuppfattning blev dimmig och suddades ut, det enda hon var medveten om var hur olika känslor stred inom henne, skulle hon eller skulle hon inte… Plötsligt slöt han ögonen – länge. Hon blev först rädd eftersom hon nu var instängd bakom hans ögonlock, samtidigt kände hon att hon var i början av ett äventyr hon inte gärna ville avstå ifrån. Hon var ju faktiskt Pippi, världsberömd för sin styrka och obändiga vilja! Villrådig kämpade hon länge med sina motstridiga viljor. Men till sist bestämde hon sig, slappnade av och drogs med ens längre in mot det okända, hon mer kände än såg underliga figurer som tycktes mana på henne och uppmuntra vidare utforskande av vad det nu var... på oändligt långt håll skymtade hon något som fyllde henne med säregen glädje. Åh, hon ville dit! Hon strävade med hela sin själ men kom ändå inte en tum närmare. Istället verkade avståndet bli längre och längre trots att hon inte rörde sig alls nu. Vad är det här för hokus-pokus? Men innan hon hann förstå något av allt detta underliga färdades hon plötsligt baklänges med ljusets hastighet.