Den Upplyste såg fortfarande oavvänt på henne men det sällsamma suget i ögonen var borta, kvar fanns bara det vänliga glittret som nu var henne så välbekant. De satt tysta en stund medan Pippi försökte smälta vad hon varit med om, men ju mer hon ansträngde sig att återkalla upplevelsen desto mer bleknade den.

”Såja, slappna av... annars har du snart ingenting alls kvar av den.” Hans röst lät mildare än på länge. Men hon förstod inte helt vad han menade. Hon kunde inte förstå varför hon inte fick behålla vad det nu var som hade uppfyllt henne med sådan glädje och som hon nu sorgset kände glida bort tills bara en vag känsla återstod. Han strök sakta över hennes kind och lät sedan handen vandra upp mot hennes panna. Sedan återtog han med en helt ny ton i stämman, den var liksom mässande:

”Sov en liten stund och när du vaknar kommer du att vara ditt vanliga glada uppsluppna jag. Det enda du då minns av vår samvaro kommer att vara våra samtal och lekar. Men i djupet av din själ kommer du att ha en avlägsen oro som i mycket speciella stunder kommer att ge sig till känna. Den orons enda syfte är att leda dig rätt i sinom tid. Din själsstyrka prövades nyss för att du själv skulle få syn på den från även detta håll. Men du är ännu ung och långt ifrån redo att vända dig bort från världen så som nödvändigt är för att uppnå det som brukar kallas Upplysning. Ingen kan säga hur länge din själ måste vandra. Men när tiden är redo kommer du att ställas inför det oundvikliga valet, då kommer du att veta vilken din väg är.”

Åter tystnade han – jo, du skulle klara det. Du har det rätta fröet. Pippi somnade där hon låg i det av solen nu sönderbrända gräset. Hon slocknade och sov drömlöst, men ändå lätt. En timme förflöt medan solen fortsatte sin väg över himlavalvet. Dagens andra undervisningspass närmade sig. Sakta strök han oändligt lätt över Pippis panna. Hon vaknade genast och kände sig mer vederkvickt än på länge. Den Upplyste fångade hennes blick och sade sedan med sin vanliga lite knarriga gammelmansröst:

”Du är stark på fler sätt än rent fysiskt. Jo, jag såg nog när du bollade med elefantungen där borta. Det var väl ett uttryck för din livsglädje, kan jag tro. Mitt i ett av dina ”tjolahopp” gjorde du det, gång efter annan.”

”Jag var tvungen, det gick inte att låta bli!” Pippi skrattade förtjust vid minnet.

”Det är just det jag menar. Du är stark både fysiskt och psykiskt. Men du kunde ändå ha råkat illa ut där. Mamman var i närheten men jag fick henne att lugna ner sig.”

”Va’?? Pippi glodde storögt på Den Upplyste. ”Kan du prata med djur på så långt avstånd? Det kan inte jag!”

”Å, det är inte särskilt svårt. Man måste bara vara lite observant och extra tydlig med bilderna man förmedlar. Jag brukar understundom roa mig med sådant när jag inte mediterar, till exempel i samband med vilotestunden. Den där elefantungens mamma kommunicerar jag med då och då. Det är ganska trevligt.”

”Trevligt?? Det måste vara jätteskoj! Vad pratar ni om då?”

”Nuet. Det närvarande. Hon stack sig illa på en kaktus nyligen och behövde klaga lite.” Han tystnade igen.

Pippi funderade på hur det skulle vara att kunna kommunicera med alla möjliga djur. Tänk att kunna hindra en broms från att bita en bara genom att förmedla en bild av att man smakar illa! Hon avskydde de elaka bromsarna som var så otroligt snabba flygare. Mot sådant hjälpte inte hennes fysiska styrka. Lilla Gubben fick ibland feber när hästbromsarna plågade honom som värst under somrarna. Tänk om hon kunde lära honom att…

”Det kan du!”, sade Den Upplyste plötsligt. Pippi ryckte till.

”Vaa?? Kan du läsa tankar nu också? Och innan dom ens är färdigtänkta?” Hon blev lite förtretad. Sina tankar ville hon allt ha för sig själv - tills hon själv släppte ut dom.

”Det är din okunnighet som ställer en sådan fråga”, svarade han med ovanligt mild röst. Dittills hade han mestadels talat med en gammal mans lite knarriga stämma, nu lät den liksom både mild och ungdomlig. Det var en säregen kombination och Pippi insåg nu att hans röst hela tiden hade skiftat under deras långa samvaro, det var som om han vore en konstnär som använde olika färger för olika budskap och sinnesstämningar. Detta fascinerade henne men just nu föredrog hon att bortse ifrån det för att inte missa ett ord av vad han sade.

”Du är ett naturbarn. Men ännu inser du inte hur nära du är vissa ting.” Åter slöt han ögonen en längre stund… Sedan sade han, nu med ett barns lite gälla nästan skrikiga röst: ”Du kan mycket väl lära Li…”

- - - - -

”Pippi, vakna! Du måste vakna nu!”

Annika skrek rakt in i örat på sin vän som satte sig upprätt i bänken med ett ryck och gned sig i ögonen. Yrvaket blinkade hon bort den sista drömhinnan som skilde henne från verkligheten. Så fick hon syn på Annika.

”Åh, varför väckte du mig? Jag drömde så härligt. Du förstår, jag träffade Bu-…”

”Det där får du berätta om sen.” avbröt Annika i en för henne ovanlig bestämd ton. ”Nu måste vi gå hem. Vaktis ska låsa skolan. Han är hemskt otålig nu.” De grep sina väskor, lämnade skolsalen och mötte vaktmästaren ute i korridoren.

”Det var sannerligen på tiden”, muttrade han surmulet. ”Du var mig en svårväckt unge!” Utan att vänta på svar gick han in i skolsalen för att kontrollera att allt var i sin ordning innan han släckte ljuset. Sedan halade han fram en jätteknippa med nycklar, valde ut en och låste dörren omsorgsfullt.

De två flickorna hade under tiden krängt på sig ytterkläderna under tystnad och börjat gå mot utgången. Där stannade de en kort stund och såg på varandra, liksom för att räkna ut vilket humör den andra var på. Plötsligt gav Pippi till ett flatskratt och Annika stämde in, fast lite mer belevat. Och sedan sprang de ut i kvällssolen. Allt var som det skulle vara, bortsett från att solen stod lite lägre än den brukade vid skoldagens slut.

De hittade på en massa hyss på hemvägen. Annika passade på att ge en snigel en rejäl luftfärd genom att lägga den på ena kortsidan av en brädbit som låg och skräpade invid stigen. Sedan lades brädstumpen så att den balanserade över en sten och sedan stampade hon till på den motsatta sidan. .Pippi såg häpet men förtjust på medan Annika ordnade med snigelns flygtur... vad hade hänt med den dittills så prudentliga kamraten? Inte för att hon misstyckte, tvärtom... men lite konstigt var det allt.

Annika å sin sida tyckte att Pippi inte var sig riktigt lik, det brukade ju vara hon som hittade på de tokigaste sakerna. Nu gick Pippi där och mumlade något som var otydbart för Annika. Tänk om Pippi hade blivit bortbytt under den långa dvalan därinne i skolan! Annika hade hört talas om sådant.

 Ingen hade lyckats väcka Pippi och tung som en elefant hade hon varit i kroppen så ingen hade kunnat lyfta ut henne heller. De hade helt enkelt fått lov att vänta. Fröken hade tröttnat, plockat ihop sina saker och gått hem för länge sedan. De andra barnen hade också tröttnat och gått hem. Kvar var Annika och så vaktmästaren. Den senare hade inte heller lyckats väcka den konstiga flickan med de omaka kläderna när han väl blivit ditkallad så han hade lämnat lektionssalen en kvart efter att Fröken hade gett upp och gått hem till sig. Till sist hade bara Annika återstått och hon tänkte minsann inte överge sin vän i det där underliga tillståndet!

De två kamraterna hade varit ensamma i en hel timme när Annika till sist fick nog av att vänta. Både arg och rädd hade hon varit när hon undan för undan intensifierade uppväckningsförsöken, tills hon alldeles utom sig bara gallskrikit rätt in i örat på Pippi. Då först hade denna kvicknat till. Men tänk om det inte längre var Pippi som gick där bredvid henne och muttrade konstiga saker! Den Pippi hon kände brukade hoppa och studsa, hitta på de mest befängda lekar och nästan aldrig grubbla, bara kvickt bestämma sig så snart det gällde att välja mellan olika saker.

”Du Pippi”, sade hon tvekande, med ens verkade hon nästan blyg igen.

”Ja, vad är det?” genmälte Pippi, nästan lite för fort. Tyckte Annika.

”Är det du… på riktigt? Jag menar…” Annika tystnade medan hon letade efter de rätta orden. ”Hände det nåt medan du sov som…” På nytt tystnade hon och såg hjälplöst på sin vän.

”Ja, visst är jag Pippi. Det kan du hoppa opp och sätta dig på! Men det hände verkligen nåt. Fast jag vet inte riktigt vad. Du förstår, jag mötte Buddha och han…”

Och äntligen lyssnade Annika. Med stigande förundran medan Pippi berättade och berättade. Berättelsen växte hela tiden, den fick en massa utväxter, klykor och knotiga småberättelser, ja, den liknade alltmer det där märkvärdiga trädet under vilket Pippi hade fått det godaste och mest stärkande vilote hon någonsin smakat.

Berättelsen tog till sist slut. Då var de nästan framme vid Annikas hem. Där  skildes de åt. Pippi vände sig då och då om och vinkade, och Annika vinkade tillbaka tills hon inte längre kunde se vännen som med hoppsasteg avlägsnade sig mot sin gula Villa Villekulla, båda följde samma ritual som de brukade. Möjligen fanns det en sak som avvek och det var Pippis ovanliga brådska att komma hem till sig. Nu fanns ingen tid till att vara sakletare, det fick anstå så länge.

Väl hemma gick Pippi rakt fram till nischen och tog försiktigt ut den lilla vackra buddhastatyn. Hon satte sig i sin favoritfåtölj och ställde den utsökt snidade trästatyn mitt på sin mage. Hon tittade forskande in i hans ögon, på hans godmodiga runda ansikte och tjocka mage, hon skärskådade varje liten detalj av den kära figuren, sist dröjde hon vid det vänliga leendet - länge satt hon så, tills hon började bli sömnig på allvar och nästan inte kunde hålla ögonen öppna längre. Precis innan hon somnade tyckte hon sig se hur det ryckte i statyns ena mungipa... Men det var nog bara inbillning.

- - - - -

Den Upplyste sitter åter med korslagda ben under det väldiga skuggbringande trädet. Ögonen är halvt slutna, han nynnar sakta och småsjunger emellanåt på några obegripliga ord vilka låter som understrumpom, alla rumpom, alltmedan han sjunker allt djupare in i alltet. Den sista resten av hans vakna medvetande förnimmer en märkvärdig liten flicka som bollar med en förbluffad elefantunge… "Ja, hon har fröet", mumlar han slött. Utan tvivel är hon samma frö.

Därmed slocknar Den Upplystes medvetande för att ånyo hämta kraft inför den väntande eviga uppgiften, en världslig suck puffar ut genom alla hans porer. Ansiktet bleknar och förlorar sin dynamik som så många fascinerats av.

Men i mungiporna leker ännu aningen av ett leende. Då och då breddas det glimtvis såsom av oförfalskat okynne. Eftersom varken lärjungarna eller någon utanför deras krets bevittnat detta så finns dock inga konkreta bevis härpå. När Läraren vilar vågar ingen störa honom. Möjligen finns där i ena mungipan ett minnesfragment som skulle kunna vederlägga denna utsaga men i så fall vilar den hemligheten lika trygg som Den Upplyste själv - bakom ett odödligt leende.