I mitten av 70-talet, mer än halvvägs igenom universitetsstudierna, fick jag för mig att läsa Ekonomisk historia. Och även om detta inte på långa vägar var "mitt" ämne så kommer jag aldrig att ångra det valet. Jag mötte nämligen mitt livs bästa lärare, Allan Larsson. (Och jag har haft turen att ha en rad mycket bra lärare, inte minst på gymnasiet.)

På den tiden var föreläsningarna sällan obligatoriska, man litade på att studenterna själva kunde avgöra sitt eget väl och ve därvidlag. Till den allra första föreläsningen i en studiekurs kom förstås alla som kunde. När man avverkat ungefär hälften av föreläsningarna (jag gick på alla om jag inte var sjuk) så återstod ofta inte mer än hälften av studenterna heller. Mot slutet av studiekursen kom en del studenter tillbaka, för att få någon sorts sammanfattning inför tentan (antog jag).

Nåväl, på den första förläsningen med Allan var salen knökfull, man fick lov att hämta fler stolar från angränsande salar där studenterna var lite färre... Han log lite när han tittade ut över oss i väntan på att stöket skulle sluta så att han kunde börja.

Sedan höll han en briljant föreläsning. Jag baxnade. Aldrig tidigare hade jag hört någon prata så entusiastiskt om sitt ämne. Han var rolig också. Påföljande gång hände samma sak - fler och fler stolar bars in... Ingen skolkade någonsin från hans föreläsningar. Tvärtom...

I början tänkte jag inte så mycket på att det var så mycket folk. Det var väl en topp i antalet anmälda, tänkte jag. Sånt händer ibland. Men efter ett tag började jag undra. Vissa av dem som var med på föreläsningarna syntes aldrig till på kollokvierna eller grupparbetssessionerna...

Det visade sig då att en hel del av Allans tidigare studenter brukade smyga sig in på hans föreläsningar i flera år efteråt, enbart för underhållningens skull. En sådan student intervjuades något år senare i studenttidningen Gaudeamus där man hade fått nys om saken, han svarade bara: "varför ska jag slösa pengar på bio när jag lika gärna kan gå och lyssna helt gratis på Allan?" Ja, varför… I det senare fallet visste han ju dessutom på förhand att det rörde sig om högklassig underhållning.

Allan Larsson var gravt handikappad och saknade bland annat flera fingrar. Men detta tänkte ingen på när han väl började föreläsa. Jag längtade alltid till de där sammankomsterna, de var alltid så medryckande och roliga. Han älskade såväl sitt yrke som ämnet och var en sann entusiasmerare. Rätt man på rätt plats, helt enkelt.

Ett av de mest uppskattade undervisningsknepen Allan använde sig av var detta: ungefär var åttonde minut inflikade han hur naturligt som helst ett skämt som givetvis hälsades med skratt och jubel, alla slappnade av en liten stund, därefter var koncentrationen åter på topp. Skämten var aldrig sökta eller oförskämda men byggde nästan alltid på något som hände eller fanns i lokalen. Han skapade en fantastisk stämning. Efter en sådan föreläsning stod man lättare ut med en mindre rolig sådan hos en inte fullt lika gudabenådad lärare.

Allan Larsson var helt suverän och vann också ett flertal gånger utmärkelsen Årets lärare.