På väg in till jobbet i morse satt jag och funderade på hur jag skulle tillbringa min lediga eftermiddag. Handla mat, visst. Men även annat, nya sandaler vore inte så dumt. Sådana har jag letat i åratal utan att hitta några som passar mina plattfötter. Idag ska jag hitta dem! tänkte jag och återgick till småslummern.

Pustade sedan uppför den branta backen precis utanför jobbet. Ena sandalen, den mest trasiga, drabbades av längtan efter en eremittillvaro. Jag fångade upp den och traskade vidare.

På grund av diverse morgon- och busskrångel var jag lite sen. Mycket att göra på jobbet. Brukar fika vid elvatiden men nu kände jag mig inte pausredo förrän klockan tjugo i tolv. Te och korsord - jättegott ihop.  Funderade lite på vart jag skulle gå och leta sandaler sedan...

Gick tillbaka till arbetsrummet, trodde jag. I helsicke heller. Något hände och golvet kom plötsligt emot mig med oroväckande fart... Händerna fulla med glasögonfodral, temugg, näsdukar och korsord. Jag föll handlöst över tröskeln, kanade till och med en liten bit. Liten nivåskillnad på två trappsteg mellan köket och mitt rum. Där, i ena trappstegets stålkant, fastnade min eremitiska sandal.

Som jag skrek när jag slog i golvet - kunde ha blivit lomhörd på kuppen.

Min kollega Lotta hörde mig genom två stängda dörrar... Baddade mina sår och plåstrade om mig när hon väl fått upp mig i en stol. Jag lyckades få av sockan på den fot vars stortå gjorde vansinnigt ont. Nageln, som länge varit på väg att bli flygg, hade flyttat sig bakåt och låg nu helt lös ovanpå något som jag nog inte bör ens försöka beskriva...

När Lotta var klar med omsorgerna om min person plockade hon upp mina tappade saker. "Min fina temugg!" sade jag bedrövat. "Ja, den gick sönder." Hon plockade ihop bitarna och lade dem inuti muggresten. Själv tog jag hand om den lösa nageln. "Den ska jag spara som bevis!" sade jag som svar på hennes undrande blick. Sedan lade jag den i plånboken.

Glasögonfodralet var inte direkt snyggt - det fick sig en rejäl tjottablängare. Mycket skevt. Det krävs en hel del för att ett sådant fodral ska ändra form. Glasögonen inuti klarade sig tack och lov.

När yrseln gått över började jag inventera mitt utseende. Inte vacker alls. Massor av blåmärken och skrubbsår. Ont som fan i hela kroppen. Jag lyckades krångla tillbaka sockan över det där obeskrivbara och trädde försiktigt in foten i sandalen igen. Tog några prövande steg, gjorde vansinnigt ont men gick ändå att stödja på foten. Varsamt.

Anmälde fallet med skadebeskrivning och tidsangivelse i ett mejl till personalansvarig, åt lunch, löste lite korsord för att glömma all smärta, lyckades dåligt. Tog sedan en taxi hem. Gjorde ont i sidan när jag fäste bilbältet. Satt och höll ut det under färden.

Nej, det lär dröja innan jag kan köpa nya sandaler. Men jag ska i alla fall beställa tid hos fotvården. Det har jag behövt göra länge.

Nu måste jag få hem mat på något sätt. Ska ringa till min snälla granne en trappa upp. Snälla, var hemma!

Jag vet, texten blev ganska tafflig - stämmer bra med hur jag känner mig. Perfekt överensstämmelse såtillvida.