Skalden befinner sig på Franska Rivièran, närmare bestämt i Nice, och har redan vistats där några dagar. Hon lever loppan trots att hon är utfattig, närapå i alla fall. Resebacillen har bitit henne på allvar nu. Men hon är inte dum, hon lyckas genomföra en ganska speciell resa. Du inbjuds härmed att följa med – om du vågar…
Bara en sak till innan resan startar; hon har en irriterande ovana att kalla sig själv för ’man’ men det får man överse med. Dessutom är hennes språk till en början ganska vulgärt men det rättar till sig lite under resans gång. Nu kör vi!

Härliga stad! Men oj vad mycket kosing man gjort av med fast man nästan ingen har. Den där miljonärn förresten, undrar om han verkligen menade det där… jaja, man är lite dum ibland, får aldrig veta om han menade allvar… En smaragd hade inte varit så dumt att matcha me ögena. Fast man hade ju fått vansinnigt ont i armen av att jämt hålla handen i ögonhöjd. Kanske till och med gikt, då hade man fått stampa på glittret för att få kosing till läkarvård, sånt är nog fruktansvärt dyrt här, frågan är hur man stampar på saker i det här landet… nåja, det är ju bara ett akademiskt problem nu, liksom… Men om inte all kosing ska gå åt så är det bäst man drar vidare. Det ska väl inte vara så svårt att ta sig till Spanien härifrån, en annan vill ju inte gärna dö utan att ha sett Alhambra och en del andra plejs, bäst man passar på när man kan, simma är inte att tänka på, sånt har man ju missat att lära sig, tyvärr… Men här vilar inga halta löss! Mot Spanien!

Hon blundar hårt och försöker verkligen att visualisera Granada, dock blir hon störd av en hel svärm av cikador så när hon åter öppnar ögonen befinner hon sig bara i Barcelona, mitt på den där stora paradgatan, La Rambla eller nåt sånt heter den visst. Någon drar henne hastigt åt sidan så att hon inte ska bli överkörd – av en cyklist!

”Var fan är man egentligen?” Hon gnuggar sig i ögonen och tittar sig yrvaket omkring.

”Du är i Barcelona” svarar en röst på svenska, utan minsta brytning.

”Vanurå – nämen tjenare! Var kom du ifrån?”

”Det vill du inte veta. Du borde vårda ditt språk. Och varför dög inte Nice längre?”

”Vad i… hur vet du det? Att en annan var där? … Äh, det gick åt för mycket kosing. Och en annan har ju alltid velat röra lite på sig, se andra länder liksom, och det finns ju en massa plejs man vill se… ”

”Vad är det du vill se? Och hur hade du tänkt gå iland med det? Du kom ju inte ens till Granada nu.”

”Vad i helskotta...?? Hur vet du allt det där? Vem fan är du, egentligen?”

”Det saknar betydelse i sammanhanget. Jag brukar kallas Följeslagaren och jag är utsänd för att hjälpa dig. Därför måste du berätta allt jag behöver veta. Du kan ju börja med resrutten, om du nu har tänkt så långt.”

”Hörrö du, nu ska du inte vara stöddig. Såklart man funderat ut en rutt men det är fan inte den vanliga för den som vill se sig om här i världen!”

Följeslagaren svarar inte, väntar bara tålmodigt.

”Jo, alltså, en hel del går ut på att lifta och lura sig fram på olika sätt. Ibland får man nästan övernaturlig hjälp, det gäller att lita på dom resurser man har, liksom. Och ibland får man traska en hel massa men det gör man mestadels bara genom dom snyggaste trakterna, annars trixar man på olika sätt. Alltid finns det folk som vill att man ska ta sig vidare… av olika anledningar, haha… men visst ja, det var ju resrutten du ville ha reda på. Fast metoderna är viktiga dom med, man får anpassa dom efter vad som händer alltså… Sluta sura nu, så ska en annan berätta om vilka vägar som bär till Rom, bland annat. Håll i dig, för snart går det undan!

Om en annan inte hade mellanlandat här så hade man varit i Granada nu och kikat på Alhambra. Så vi kan väl låtsas att överfarten dit gick precis som den skulle, va. Man strosar omkring där och skänker en medlidsam tanke åt den siste moren. Man doppar kanske en fot i fontänen utanför och undrar vilka andra som gjort det, på exakt samma ställe… När man sett sig mätt på märkvärdigheterna där så tar man och hejdar en kamel som råkar gå förbi fast det inte längre är arabland, det är ett jäkla sjå att ta sig upp på den men till sist så sitter man på plats och så gungar man iväg mot öster för nu vill man till havet som kallas Medel fast det är bra stort. Väl där vägrar kamelen att gå i vattnet hur mycket man än lockar och försöker ta fram hjärnbilder på verkligt goda ting, jaha, ajöss med den, man får en sur blick innan han värdigt vandrar tillbaka hela långa vägen, till vad kan man undra… Men det är hans problem. Ja, sen ställer man sig och visslar på den högsta frekvens man bara kan, man kan få hålla på rätt länge…

Men till sist sticker en delfin, som förirrat sig dit, upp skallen och tittar undrande på en som om han ville säga ”var har du korgen då?” Man blundar hårt och visualiserar en stadig korg som på någe mystiskt vis är fäst runt den hala delfinkroppen, sen hoppar man i den, det är viktigt att man just hoppar in i korgen, annars vägrar delfinen att transportera en, så det gäller att vara spänstig och avväga hoppet noggrant, man får bara ett försök. Man måste också landa precis rätt för att delfinen ska veta destinationen.

Sen bär det iväg fort som tusan mot norra Italien, man vill ju kolla in en schysst Verdiopera på La Scala först av allt. I Genua skaffar man lite fisk åt delfinen (vassego och tack för transporten!), han bugar lite och gör en liten volt till avsked innan han beger sig ut till havs igen. Korgen är förstås borta nu. Den immaterialiseras så snart man går iland i Genua.

Till Milano tar man sig på skumma vägar, inte värt att orda för mycket om det… Väl framme går tyvärr en stor del av reskassan åt, dels inser man att man behöver en del nya kläder (man kan inte gå på operan i så medfarna kläder, det går bara inte), dels är operabiljetten förbannat dyr (den kan man inte heller visualisera, av någon gnidig anledning). Efter den fantastiska föreställningen som gjort en alldeles salig är det åter dags att blunda hårt.

Dom här visualiseringarna är nog det som är jobbigast under hela resan, möjligen med undantag av vissa överfarter, men lite pin får man stå ut med om man vill se nåt annat än det gamla vanliga.

Nu har man återställt reskassan, av nån anledning kan man aldrig få mer än man just då behöver, det är nåt skumt med det där… Man har förstås fått extra energi av den underbara Verdimusiken, ariorna och ensemblerna, så man känner sig redo att ta sig an nästa etapp till fots. I sakta mak vandrar man genom det vackra landskapet, när solen går ner tar man in på det hotell som råkar vara närmast men då och då hittar man ett uthus att sova några timmar i. Sakta men säkert tar man sig på detta vis till Rom.”

”Hm, Apenninerna då? Du ser inte ut att vara någon van bergsklättrare.”

”Alltså, nu ska du inte märka ord eller vad fan det heter. Man blundar bara hårt igen och vips kommer det en örn som griper tag i en. Och så dinglar man där i hans klor, högre och högre kommer man – ja, jäklar vilken utsikt man har! Snart är man över på andra sidan, örnen sätter varsamt ner en, får lite godis som tack, sill eller nåt, och flyger sen iväg, vart han nu ska... Så ruskar man lite på sig för att få inälvorna på plats igen… Det slår visst lock för örena med. Snacka om himlafärd, alltså! När man känner att allt i kroppen har hittat rätt igen, då rastar man i en ganska liten stuga som man hittar några hundra meter bort. Man hittar nåt gott därinne, rökt sidfläsk kanske eller torkad frukt och så en massa spaghetti som man stoppar fickorna fulla med som färdkost.

När man krubbat sig mätt och vilat en stund återupptar man vandringen igen. Efter ett tag ser man på långt håll ett stort rövarband som kommer emot en i sporrsträck på löddriga hästar så man gömmer sig kvickt som tusan bakom ett högt klippblock. Man vill ju inte bli av med det lilla man har, va. Inte livet heller. När faran är över fortsätter man. Man njuter av det vackra landskapet med odlad mark, olivlundar och en massa cedrar som är utspridda som konfetti över hela trakten, man kommer förbi en vinodling och snackar lite på knagglig italienska med ägaren som råkar vara ute och kollar mognadsgraden hos druvorna. För en spottstyver får man med sig några enorma klasar, det kan behövas som kontrast till torrskaffningen.

Det går tusan så långsamt nu, solen gassar obarmhärtigt men efter en massa timmar ser man till sist Roms sju kullar, då får man ny energi.