I Egypten stannar man så pass länge att man hinner besöka diverse sevärdheter som Sfinxen, pyramiderna och Abu Simbel. Det återuppbyggda biblioteket i Alexandria tar man sig också en titt på men resten av den väldiga afrikanska kontinenten måste man med sorg i hjärtat avstå ifrån att utforska. Detta får anstå till en annan resa. Särskilt hade man velat hälsa på regnskogsfolket som Turnbull skrev en så inkännande och poetisk monografi om och som man läste för mer än 30 år sen när man pluggade socialantropologi på 70-talet. Men ett sånt besök medger tyvärr inte tiden. Magi räcker inte hur länge som helst. För varje gång man tankar ny sådan blir dess kraft något utspädd. Detta är ett ovedersägligt faktum, totalt oomkullrunkeligt.

Nåväl, efter alla ”ack!” och ”åh!”, suckar och förundringar inför pyramiderna, dessa förbluffande uttryck för mänsklig strävan i syfte att säkra en god hädanfärd, samt den vördnad som de svårt decimerade skatterna i Alexandriabiblioteket fyller en med, är man så småningom redo att slå följe med en väldig handelskaravan med destination Beiruth. På så sätt tar man sig behändigt över Sinaiöknen, man unnar sig en liten titt på Gaza, två av ens bröder var ju FN-soldater där på 60-talet. Man skakar på sin lilla skalle inför dessa folks oförmåga att leva fredligt sida vid sida. När man sen kommer till Israel finns det förstås massor man vill se. Här känner man sig relativt trygg och efter en stärkande måltid beger man sig ut på sightseeing.

Man börjar med att fixa en ståplatsbiljett till ”Lohengrin” på operan i Tel Aviv eftersom man vill se vad Daniel Barenboim har tagit sig till efter allt bråk han råkade ut för där för några år sedan. Än en gång spelas alltså "Lohengrin" där, och hela publiken lyssnar andäktigt när kören så småningom stämmer upp ”Treulich geführt, ziehet dahin”, ja brudkören alltså. Ingen tänker på att den ljuva musiken skrivits av Richard Wagner, den i detta land så förhatlige kompositören. Man bara njuter.

Efter den mäktiga musikupplevelsen uppsöker man så småningom sitt nattlogi och till minnestonerna av ”Mein lieber Schwan” somnar man sött. Sen drömmer man om äkta kärlek, svek och ofrånkomliga uppbrott. I utkanten av drömmen hör man en tenorröst ur operahistorien fråga ”När går nästa svan?”… efter att en scenarbetare hade klantat sig. Det är mycket som ska stämma i en operaföreställning.

Men innan man överlämnar sig åt Morphei rike sjunker man först tacksamt ner i en skön fåtölj i loungen på hotellet, man har ju faktiskt stått i flera timmar, ja, sen beställer man sin favoritdrink Tom Collins och begrundar allt man varit med om under dom senaste dygnen. Återigen har man CNN och andra media i hälarna och nu orkar man inte avvisa dom envetna reportrarna. Det blir ett ganska fylligt vittnesmål om dom senaste etapperna som nästa dag nästan överglänser artiklarna om den pågående konflikten med Palestina. Även bilderna får sägas vara till undertecknads fördel. Man blir förstås något betänksam över obalansen mellan de två bevakningsområdena. Samtidigt får man försöka förstå reportrarna, det är naturligtvis roligare att rapportera från en originell resa med diverse pikanta inslag än från den tröttsamma konflikten som hela tiden böljar fram och åter och tycks omöjlig att lösa. Det konflikttrötta folket behöver få läsa om annat än krigsoffer och andra hemska ting. Dessutom kan det, som tidigare påpekats, på sikt vara bra att så många som möjligt längs färden känner till vad man håller på med och därför blir benägna att räcka en en hjälpande hand när så är absolut nödvändigt.

Påföljande dag tar man sig en titt på Jerusalem fast från mycket långt håll, det verkar vara mest hälsosamt. Man ser den gyllene kupolen i den enorma stadens mitt och trots avståndet sugs man in i dess motsägelsefulla atmosfär. Man besöker diverse andra bibliska platser, det måste man ju när man befinner sig i detta märkliga land. Man kollar även läget i Libanon, Beiruth lockar men känns så riskabelt att man snabbt retirerar. Sen blundar man hårt…

Vips är man i början av den långa klippvägen in till Petra i Jordanien. Det är inte utan att man känner sig som Indiana Jones när man uppflugen på en stolt skimmel rider genom den trånga ravinen fram mot klippstaden. I några timmar begapar man den märkliga platsen, sedan börjar man längta efter vidare vyer. Hästen man red in på har förstås försvunnit.

Då kommer en ledsen och förvirrad lama förbi, hon tittar vädjande på en - det skulle du också göra om du befann dig på i ditt tycke fel kontinent! Man äntrar henne och tar sig på så sätt ut genom ravinen igen. Så snart man är ute ur den kliver man snabbt av laman. Som tack får hon lite kvarbliven spaghetti, hon i sin tur tackar för hjälpen genom att låta bli att spotta på en innan hon sen teleporteras tillbaka till Sydamerika och dom andinska dalarna. Man hoppas i alla fall att det är dit hon kommer efter att ha upplösts inför ens härdade blick.

Sen traskar man på egen fot tills man kommer till bebodda platser. Där söker man sig till Golowanjuk-sällskapet, ett gäng på runt tjugo personer. Dom är alla av mankön, ser ut att vara allt mellan nitton och trettiotvå år samt står nu i begrepp att intaga en mastig middag inför sin förestående resa till Samarkand. Man inbjuds till en smaskig måltid med oväntade ingredienser, inte värt att orda alltför mycket om det. Anrättningen är anmärkningsvärt god och vi låter oss alla väl smaka. Under måltiden berättar dom om sin planerade pilgrimsresa till den store författarens hemstad. En annan har ju en klockarkärlek till dennes böcker så då hakar man på när dom sen bryter upp för att anträda den långa färden medan det ännu är natt. Ingen i det ordinarie sällskapet verkar misstycka, särskilt inte när dom inser att man kommer från det land där författaren slutligen slog sig ner för gott och skrev sina kommande böcker direkt på sitt tredje tungomål. En bedrift om någon!

Ett antal mulåsnor bär allas packning och själva går vi till fots i grupper om 5-6 personer med några hundra meter mellan grupperna. Man vill ju inte dra alltför mycket uppmärksamhet till sig. Trakterna hyser många rövarband och en och annan gerilla. Resan är lång och strapatsrik, färden går bland annat genom det oroliga Iran men ganska långt från gränsen till Afghanistan. Lyckligt och väl framme i staden Buchara vågar man åter samla hela gruppen. Man tar en lång välförtjänt färdvila. Sen följer man Jascha Golowanjuks spår bakåt, elva år gammal tvingades han fly från Samarkand när kriget nådde dit. Egentligen var han på väg till en fiollektion som han oroade sig för. Nu fick han annat att tänka på. Det är mycket spännande och sällskapet grips av en viss vördnad när historiens vingslag från 31 maj 1917 blir så tydliga. Själv blir man nästan tillbakaflyttad in i boken igen, om än bakvänt.”

”Du talar förstås om ”Min gyllne väg från Samarkand”. Det är mer ett konstaterande från Följeslagaren än en fråga. Det inser hon men replikerar ändå med stor iver.

”Jaa! Det är en helt fantastisk berättelse! Och enormt spännande.”

”Däri är jag böjd att hålla med dig. Men fortsätt! Vad händer sedan?”

”Jo, i motsats till vad en hel massa visor säger så kommer både det där gänget och en annan efter en massa vedermödor faktiskt fram till Samarkand. Men tyvärr så blir det en rätt stor besvikelse. Inte finns det mycket till basarer och dofter kvar där längre. Det är det ena IKEA-varuhuset efter den andra McDonald-krogen. Och så en hel massa internetcaféer som slukar en stor del av befolkningen. Det myllrande folklivet tycks ha flyttat inomhus. Staden är svårt datoriserad - och drömmen om Samarkand går i tusen bitar.

Men naturen runt omkring har behållit en viss österländsk mystik och magi. Och i dom trakterna hittar man en hel del människor ur den äldsta generationen, dom flydde stadslivet när det förändrades så där kapitalt. Så en annan slår sig i slang med dom genom teckenspråk– och jäklar, vilka historier dom har att dela med sig av! Det är så trivsamt att man sånär glömmer att man är på resa. Och maten man bjuds på smakar himmelskt gott. Här finner man äntligen det skimrande österlandets alla dofter och kryddor.

Men till sist måste man ju ta farväl. Då föräras man två små askar. Den ena som är förgylld och besatt med fuskdiamanter innehåller äkta gyllensand från det forna Samarkand. En högst sällsynt vara nuförtiden. Den asken gömmer man innanför kläderna så att inte stråtrövare ska kunna se den och förblindas av åtrå efter guldet. Den andra asken är gjord av alabaster och även den innehåller sand men denna är kritvit. Tillsammans med gåvorna får man också vissa instruktioner. Tills vidare gömmer man även den asken under kläderna.

Tämligen motvilligt återvänder man till den moderna staden och återfinner efter visst letande nästan alla av Golowanjuk-sällskapets medlemmar på ett internetcafé i stadens centrum, dom är i full färd med att lära sig diverse dataspel. Dom är ju trots allt ganska unga, högst runt trettio år. Dom har redan bestämt sig för att trots besvikelsen stanna i staden med det sägenomspunna namnet. Och den ende medlem som inte fastnat i speldjävulens klor hittar man efter ytterligare en tids sökande i armarna på en jämnårig österländsk skönhet som raggat upp honom så snart han klev in på det där caféet. Hon är trött på sitt ytliga liv och ser en rekorderlig blivande make i den renhjärtade unge mannen. Och han är som bedövad av hennes exotiska skönhet och prunkande kläder i alla regnbågens färger. Så på sätt och vis har dom alla ändå funnit sitt Samarkand.

Man tar ett vemodigt farväl av den märkliga staden och hela Golowanjuk-sällskapet efter att ha förmanat dom att inte helt glömma bort varför dom en gång bildade sin förening.

Natten är långt liden när man till fots beger sig en bra bit utanför staden. Man förvissar sig om att man verkligen är ensam och sen tar man fram den lilla asken av alabaster, den lyser nu med ett dämpat hemlighetsfullt sken, man öppnar den försiktigt och mumlar samtidigt några okända men väl inövade ord, sen kastar man den vita sanden så högt upp i luften man förmår.

Och se, där kommer han! Pegasus, den bevingade, stormar fram genom skyn och sänker sig graciöst precis tolv meter framför en och cirka fyra meter ovanför marken med ryttlande vingar. Hela gestalten lyser i den sammetsmörka natten. På nytt mumlar man några totalt främmande ord och vips sitter man på hans rygg. Sen bär det av söderut med en otrolig fart, ändå märker man det knappt – så säkert och bekvämt sitter man. Egentligen behöver man inte hålla i sig heller, men det gör man i alla fall, så gott det nu går. Den långa vita fladdrande manen är mjuk som silke.

Efter bara några minuter är den underbara färden över. Pegasus ryttlar över vattenspegeln framför Taj Mahal, han tycks njuta av att betrakta sig själv och det är honom väl unt. Man smeker det vackra djuret till avsked, man har ju för längesen insett att man inte gärna kan erbjuda Pegasus några gamla spaghettirör. En så ädel varelse ska man inte förolämpa. Sen mumlar man åter några mystiska ord. Pegasus stegrar sig lätt, man kanar sakta bakåt och vips har man ett vitt parasoll i handen, det öppnas helt så snart man är i fria luften och sen seglar man med hjälp av en liten styrspak tryggt ner mot indisk mark. Den bevingade stegrar sig till avsked och avlägsnar sig sen med vindens fart. Det känns skönt att han inte upplöses inför ens ögon – det skulle man aldrig palla med.

I samma stund går solen upp och belyser först dom utsökta bröstformade kupolerna på det storslagna mausoleet som efter hand verkar liksom brinna. Den synen tar andan ur en. Man tänker på passionen mellan furstesonen Shah Jahan och Arjumand. På att Taj Mahal, denna magnifika gräddbakelse, är det största monument som nånsin byggts över jordisk kärlek. Men man tänker också på alla som kämpade med att färdigställa det enorma bygget. På hur hårt dom drevs, på dom omänskliga villkor dom hade, på alla som gick under medan arbetet pågick. Samtidigt imponeras man av dom genomtänkta idéer som resulterat i ett sant arkitektoniskt mästerverk.”

”Du har således någon vetskap om allt detta.” Följeslagaren låter med ens allvarlig. Borta är det gäcksamma tonfallet.

”Ja.” svarar hon enkelt. ”Så långt man nu kan lita på en viss författare som skrivit en bok där bådadera gestaltas, kärleken mellan de unga tu, alla sorger och bedrövelser innan dom slutligen kan gifta sig, och så det väldiga byggprojektet. Dom två historierna löper parallellt genom romanen. Vet du om att Shah Jahan planerade att bygga ett motsvarande svart mausoleum åt sig själv på andra sidan floden, fast något mindre? Som ett monument över passionens mörka sida, den som bränner och förstör.”

”Jag har verkligen hört talas om något sådant, ja.”

”Tanken var nog god i sig men det var lika bra att han inte hann genomföra den idén. Ingen vill bli påmind om lidelsens baksida. Nu får Taj Mahals alltigenom ljusa budskap stå oemotsagt i enastående arkitektur. Och besökande kan stå och sucka inför detta så länge mänskligheten består. Ingen av människa född kommer nånsin att försöka förstöra detta monument.”

Båda begrundar detta under djup tystnad.

”Och sedan?” Följeslagaren viskar fram orden. ”Vart går resan härnäst?”