Men det är nog bara historierna om Djingis Khan som spökar i ens överhettade fantasi. Inte ens han lyckades ta sig igenom den långa befästningen. Man suckar lite och traskar oförtrutet på. Muren svänger lite på sina ställen men med varje steg kommer man allt längre österut.

När man avverkat några kilometer hör man plötsligt ett pärlande skratt helt nära. Vad i helskotta, håller man på att bli tokig nu också av det tradiga ensamma traskandet i nattmörkret på muren? Då ljuder skrattet på nytt. Man upptäcker då ett sällsynt exemplar av asiatisk skrattmes som sitter på ett murkrön invid en av de sparsamt utplacerade lanternorna som en sjöman på 1800-talet donerade för att nattvandrarna inte skulle känna sig helt mörka till sinnes. En lanterna per halvmil blev det efter diverse mutor. Dock hade man inte råd att dra elektricitet dit så det var först med batteriets tillkomst som det blev möjligt att få lyse till dom också. Speciella tjänstemän som inte är rädda av sig byter ut batterierna så snart man fått kännedom om att dom är slut. (Det kan vara en ganska obehaglig arbetsmiljö när det är nermörkt. Det är ju alltid på natten man upptäcker att en eller flera lanternor inte lyser. Man hade nämligen länge en fiffig automatik som släckte lanternorna när natten är över. Numera används förstås solcellsbatterier.)

Över till skrattmesen. Den är nästan lika stor som en skrattmås men har ett mycket behagligare skratt, lite barytonartat. När man kommer jämsides med den hoppar den upp på ens ena axel. Det har man inget emot. Man har ju varit ensam rätt länge där på muren. Han väger inte så värst mycket heller, det borgar det myckna skrattet för. Skrattande mes blir inte fet. Så snart han landat där inser man att han är ännu mer sällsynt än man i förstone trodde. Den här skrattmesen är i själva verket ett sällsynt sällsynt exemplar eftersom den faktiskt kan tala. Inte hela meningar, men huvudord som subjekt och predikat. Nåt objekt och adjektiv ibland också. Oj, vad han snattrar. Men man får sig en liten lektion i internationaliska, mycket mer användbart än esperanto. Han berättar om en massa äventyr han varit med om. Det är riktigt uppiggande. Särskilt som han skrattar så där oemotståndligt efter varje episod.

Trots att han väger ganska lite så flyttar han sig ibland till den andra axeln, nästan som om han anat att man kan bli trött i örat av för mycket ensidigt snack. Kanske är han till och med tankeläsare. Eller också behöver han byta sittvinkel. Så enkelt kan det förstås vara.

”Hörrö du, du borde jobba på en cirkus eller nåt! Jäklar, vad med stålar du skulle tjäna.”

”Hahaha – du klok inte – bliva slav – skratt försvinna… tappa glad.”

”Åh, det tänkte jag inte på. OK, glöm det!”

Han är tyst länge. Till sist säger han:

”Cirkus – runt åka? Äventyr… Land många – som du. Komma tidning… maka hitta…”

”Jo, det kan du ha rätt i. Blir man lite känd så är det nog lättare att hitta en partner. Men det kan bli för mycket uppmärksamhet också. Nej, du skulle nog inte trivas med det. Glöm den idén! Du får inte tappa ditt skratt!”

”Maka hitta – sätt annat?”

”Tjaa, det beror ju på hur pass sällsynt du faktiskt är. Och hur kräsen.”

Lång paus. Bekymrad rynka mellan ögonen på oss båda. Sen lägger han upp världens mest pärlande gapskratt, det är så smittande att man måste stämma in i det. Han har så roligt att han hoppar upp och ner på ens axel hela tiden. Efter några minuter får han ur sig:

”Hahahahaa hahahahaa – lura lätt – du! – maka vänta… lanterna nästa… hahahahaahaaa!”

”Jaha du, där åkte man dit så det stänkte om det!” Man blir lite sur över hur lättlurad man är. Men det går över rätt snart. ”Men varför lämnade du henne där?”

”Ungar vänta – flyga tungt – mat hämta – lanterna nästa – mal, fjäril, fluga.”

”Åhå, du är familjefar. Inte dåligt att lyckas behålla skrattet då. Särskilt som din maka måste vara en korsning mellan mammalia och ornitoreptilia. Hon struntar med andra ord i äggfasen, i varje fall den yttre. Då är hon ännu mer sällsynt än jag först trodde.”

”Maka fin – make stolt. Ungar snart.”

”Men var har du maten du fångat åt henne då? Så mycket som du pratat och skrattat kan du inte gärna ha maten i munnen.”

”Tiga lova – titta!” Han håller fram sitt ena ben, och man ser då ett litet genomskinligt veck, nästan som en liten pung, där ett antal insekter surrar och trängs utan att kunna fly.

”Du och hon blir mer och mer sällsynta – nu är ni släkt med pungdjuren också, även om din pung sitter på ett annat ställe. Man kan verkligen undra hur den korsningen gått till… Men blir det inte obalans i flykten av det?”

”Inte – ben båda… lika. Flugor många – bruka båda. Flugor få – en.”

”Men varför flög du så långt efter mat? Fanns det ingen vid den lanternan?”

”Samma… trött… sort ny – leta.”

Ja, så där håller vi på. Vi har väldigt trevligt och snart har vi avverkat den där halvmilen. Lanternan syns på långt håll. Hans maka skrattar lite mer försynt till hälsning när vi är på några meters avstånd. Då lättar han från min axel och flyger förtjust emot henne med små kluckanden och skrockanden. Dom är så kärvänliga att man nästan blir avundsjuk. När dom hälsat färdigt håller han fram benet och hon plockar behändigt åt sig av godsakerna.

När hon ätit färdigt rullar hon över på rygg där på murkrönet, det ser lite riskabelt ut men hon tycks vara van. Hon småskrockar förnöjt medan hon smälter maten. Nu ser man att hon är högdräktig. Han flyger plötsligt ner och hämtar nåt som lyser vitt en bit bort, det visar sig vara en gästhandduk med ett hotellmonogram på, hur den nu hamnat där, måste vara en kleptomanturist eller nattvandrare som glömt eller tappat den. Med handduken i näbben återvänder han till henne och petar skickligt in den under henne så att hon ska ha det riktigt bekvämt. Man blir faktiskt rörd av att betrakta alla hans omsorger om sin maka. Nöjd med resultatet flyger han tillbaka till ens axel och man bereder sig på att ta ett glatt farväl av sin pratsamme mesvän. Han lutar sig närmare ens öra än tidigare:

”Stick!”

Vad?!? Hörde man rätt? Han upprepar det enda ordet.

”Jaja, jag förstår. Men du behöver väl inte vara så ovänlig. Vi som hade så kul förut. Du tycks behöva en liten kurs i hur man tar avsked också. Adjö med dig och ta väl hand om din fina maka och era ungar.”

Man hade velat höra det där smittande messkrattet igen men inser att det inte är läge för det. Med en liten suck vandrar man vidare. Hur länge varar natten här på muren? Man är lite ledsen efter det konstiga avskedet. Och mörkret är helt kompakt nu. Det är vansinnigt långt till nästa lanterna. Nää, det är alldeles för långt. Efter bara några hundra meter orkar man inte ett steg till. Man sjunker ihop intill den högra murkanten och somnar. Precis innan man slocknar helt hör man som i andanom ”maka – hitta?”, då ler man lite, trots allt. Sen tar Morpheus hand om en i några timmar.

När man vaknar håller solen äntligen på med att kasta av sig täcket. Själv fryser man omåttligt – man hade ju inte ens en gästhandduk att svepa om sig. Huttrande tar man sig upp från sin kalla ”bädd”. Sen gör man tjugotre åkarbrasor och värmen kommer sakta tillbaka i takt med att blodet får ny fart.

Då hör man ett pärlande skratt som liksom rullar fram mot en. Man hajar till men inser efter en stund att det bara är några av dom berömda gryningsvandrarna som kommer emot en. Inget att oroa sig för, dom är bara intresserade av varandra. Dom går i sömnen och alltid mot väster, ingen vet varför. Att dom går i sömnen vet dom inte om så dom skrattar och har sig som vilket sällskap som helst som trivs tillsammans. När dom sen vaknar måste man hämta dom med en eller två helikoptrar som lågsniffar över muren för att hitta dom innan dom blir hysteriska och därmed svårhanterliga.

En mycket märklig företeelse som det skrivits spaltmeter om, i såväl inhemska som internationella tidningar och ansedda vetenskapliga tidskrifter som Scientific American och National Geographic. Sömngångandet på muren har hållit på i flera decennier nu och det är tydligt att det går i arv till båda könen. Forskare har försökt isolera den förmodade murgångargenen ifråga men den är lurig som en kameleont så än har man inte lyckats. Att sömngångarna aldrig går mot öster brukar förklaras med att dom omedvetet försöker förlänga natten trots att dom kallas gryningsgångare. En annan populär förklaring är att dom söker äventyret i vildmarken.

Hittills har samhället stått för hämtningskostnaderna, dom har helt enkelt varit inbakade i medborgarskatten. Men nu diskuteras en lag som ska överföra det ansvaret till murgångarnas anhöriga.