Är hemma på kort visit i ett liv jag brukade sucka över som en som suckar över ett helt liv av meningslösheter och dunkanden av huvudet in i väggen. Brukade känna mig som en gammal uttjänt trasa i det här livet, ett något som använts alldeles för länge till för mycket och planlöst blivit skickad ur hand i hand. Fick de första vita hårstråna när jag var sexton.

Det här livet som jag nu ser utifrån är lite som en dålig film. För många ansträngningar har gjorts med manuset, men inte mycket är det som sagts som verkligen haft betydelse. Huvudskådespelaren har säkert talang men det märks mycket sällan för regissören har en idé om hur det ska se ut och vara och gå, och det kväver all kreativitet hos detta lilla inlåsta stjärnregn.

Det finns stunder då jag faktiskt landar i verkligheten, tar ett andetag djupt nere i magen och låter mina tankar flöda som de vill. Tycker mitt liv här har kommit längre och längre från mig själv. Det låter konstigt när jag skriver det. Det känns också som om jag går omkring och sover, som om jag befinner mig inuti en enda jättelik dröm, får mig att tänka på att det kanske är det som är verkligheten.

Vill något annat, bort, ut, iväg. Trodde jag hade slutat längta efter mer. Tydligen inte.

Ett till djupt andetag och snart är det dags att dyka ner under ytan igen och hålla andan. Inte fråga efter meningsfullhet och inte engagera sig för mycket. Konsumera presentera preskribera.

Nu kommer en katt upp för trappan och talar om för mig att det är nåt farligt där ute och jag går ner i trädgården. Plötsligt står jag öga mot öga med en stor svart rackare till katt. Talar om för honom att han får gå hem till sig och han smyger snabbt och smidigt iväg. Lyfter blicken. Sol. Höstluft. Hemma. Sätter mig på bänken. Njuter.

Vips! har jag landat i meningsfullheten.