Under tiden han bar sin heder i fickan
krossades hon som fönsterglas
kanske går skärvorna att foga samman
men sprickorna syns
för den som vet i vilka skarvar man ska leta

han tog vad han ville under sommaren
och fortsatte med det när hösten kom
inte ens på julafton var hon orörd

hon hade kysst hans fötter bara han låtit bli
hon hade varit hans lydiga hund i allt utom det
bara inte det

för varje gång han forcerade glömde hon sig
varje gång blev det svårare att minnas skrattet

hon har slutat be till gud

hon kallar sig övergiven