kvinnofingrar. Ibland fäster sig orden vid. jag har stannat mot mönster och räknestegen. För hur har jag gått så vitt och brett och långt?. Hur kom det sig att jag kunde. Ute lutar träd av oskuldssnö men jag, jag har ruskat av mig. Timmar kan fyllas av stilla flit man har ändå om sig och kring. Jo, jag är ensam här. Händer som rör vid bordsytan och berör. Snart är de fyllda av jul och år till ända. Sträva mot min egen hud. Flätlösa. Ögon som irrar sig ut, bort, längtar.