Jag var den enda som fick bra kontakt med henne, kanske var det för vi båda bodde i fosterhem och vi båda hade mammor som inte kunde ta hand om oss.
Livet var inte så lätt för någon av oss, men vi yppade aldrig ett ord om det. Hennes leende fick mig att skina upp, hennes ord fick mig att både gråta och asg. Men hon hade något som jag inte hade och det var hennes mammas kärlek.

Aldrig trodde jag då att våra band var så starka, aldrig trodde jag då att våra öden skulle bli så lika.

En gång då jag skulle hoppa på tåget mötte jag henne.
- Jag är gravid, sa hon och sken upp.
- Grattis, sa jag och kände hon var påväg att bli vuxen, ja vuxen som jag aldrig ville bli.
Vi skildes åt där vid tåget och jag fortsatte min bana utan att veta hur det gick för henne.

En dag när jag satt på fb, tog hon åter igen kontakt med mig och vi skrev... Trots åren gått och vi nu är 37 båda två, så kändes det som vi var tillbaka till ungdommen igen. Vi pratade på och insåg att våra vägar inte var korsade som jag trodde.

Efter några dagar ringde hon.

- Hej, hör du vem det är?
Rösten kände jag igen och tårar rann sakta ner för mina kinder, för saknaden gjorde sig påmind.
- Vad jag tänkt mycket på dig, sa hon
- Vad jag saknat dig, sa jag.
- Du är som en syster, sa hon...
En klump satte sig i halsen och jag visste inte hur jag skulle berätta om de två klasskamrater vi haft.
Rätt som det var frågade hon om dem.
- Ja, du.... Jag vet inte, men bra har det inte gått för dem.
- Ojojoj, sa hon....
- Den äldsta broren är alkoholist och den yngste broren är narkoman...
Tysnaden la sig åter...
- Nej, du skojar...
- Beklagar, men det är vad jag hört...
Jag hoppades vid mina änglar att hon inte ville veta hur jag har det...
- Sophie...
- Mmmm, svarade jag...
- Har läst...
Oki då kommer det nu.
- Vad har du läst?
- Att du är sjuk. Läste dina bloggar på fb.
- Ja, jag är sjuk, men kommer ej att dö, sa jag snabbt, för jag vill inte hon ska oroa sig för mig.
- Vad är det du har?
- Reumatisk värk, sa jag snabbt...
Tårarna kom och jag hörde henne snyfta.

- Klarar du dig, sa hon efter en lång tystnad.
- Mmmm, sa jag.
- Älskar dig gumman, det vet du.

Efter en vecka

Telefonen ringde då jag låg och hade hög feber, krampade och mådde dåligt. Det var min älskade väninna, som är som min syster.

- Hej, viskade jag fram
- Hur är det?
- Dåligt, viskade jag fram.
- Jag tänker på dig och vill du ska veta det.
- Hur är det med din familj?
- Jo den är bra. Min dotter mår bra och jag är så kär.
- Glad för din skull, viskade jag fram.
Sen la vi på luren och jag sov resten av den dagen.

Idag hörde jag mobilen klinga till....
Öppnade den och såg ett nummer jag inte kände igen, eftersom den andra mobilen jag brukar använda hade gått sönder. Iom det så hade hennes och många andras nr försvunnit.

Men texten, ja texten fick mig att gråta.

Hej du ska veta att du finns i mitt hjärta du är som en syster till mig.
Då hon skrev vem hon var, så skrev jag tillbaka
Tack min syster, älskar dig....