Rätt som det var hörde jag ett svagt pip, så jag försökte lokalisera var ljudet kom från. Nisse, som hanen heter ville visa mig vägen mot det hjärtskärande ljudet, som nästan fick mig att börja gråta.
Han gav sig inte innan jag insåg att det kom från soffan. Drog ut den och la mig på alla fyra, lyfte upp tyget, som gömmer benen, såg Lina och tyckte hennes tass såg så konstig ut, men sen insåg jag att det var en liten, liten kattunge, som letade efter hennes vårta, så den skulle kunna äta. Snabbt insåg jag att hon höll på att föda!!!
Tog den lilla kissen i handen medan jag gick in i sovrummet för att dra fram det jag kom på, en madrass som låg på sängen ner på golvet, la kissen där, sen rusade jag tillbaka till storarummet och lirkade ut mamman, som led av värkar.

Lite senare ploppade nästa kisse ut.. Trodde den var död, så jag vågade knappt titta, men då Lina varsamt slickat av hinnan, så sträckte den ut sig. Jag tog upp den i min hand och välkomnade den till världen. Nu var det två små liv som mött världen, sen reste hon sig, så jag tog snabbt upp båda skrikande kisarna i handen, för hon inte skulle trampa på dem. Hon la sig ner och jag la ner kisarna på madrassen, så de kunde hålla varann varma, sen sträckte jag mig mot mamman och tittade efter hur det gick för henne, då såg jag att en ny liten kattunge åkte ut halvvägs, insåg att hon behövde lite hjälp, så jag tog försiktigt i den lilla kroppen och tog ut den, sen slickade hon av den kroppen, men navelsträngen satt kvar i moderkakan som inte kommit ut, så jag tog tag i den, för Lina var så trött och inte orkade. Den gled ut, men Lina skrek till. Då hon ätit upp moderkakan och navelsträngen till den kisen lyfte jag upp den också och tittade så den andades och passade på att hälsa den också välkommen. Strax efter kom nästa värk och då reste hon sig igen, la sig, la sin tass utan att ta ut klorna och tittade bedjande på mig, precis som hon sa:
- Snälla hjälp mig!!!
Jag klappade henne på magen och ut kom en stor klump, som hade en spräcklig päls... Samma sak gjorde hon denna gången med den siste kattkällingen. Jag tog upp den också och hälsade den välkommen och sen la jag alla fyra till henne. Det såg ut som råttor som krälade. Deras ögon är än slutna....

Några timmar senar kom katternas ägare med två andra vänner för att se mästerverken. Det var så underbart att se hur de sken upp och hur mycket de tyckte om dessa små kellingar, man kan ha i sina händer...

Nu på kvällen såg vi att en av kisarna, som jag kallar lilla pip, som föddes först inte fått tillräckligt med mat. Den är minst och piper mest. En av mina väninnor tog upp henne och rusade ut i köket. Lina tittade lustigt och la sina tassar om de andra. Jag rusade efter och hade gråten i halsen...
- Ska den dö?
- Nej den andas.
Lustigt man kan känna så för någon man inte känner.
Sen la hon till Lille pip till en annan bröstvårta, så den sög... Åhå det var balsam för själen....
- Lille pip är min, sa jag och den får inte döööö!!!
Jag log då jag såg att den åt och sen har vi gått in där några ggr och får hjälpa Lille Pip att äta, för han är klen och liten...
Vågar inte gå någonstanns nu när det är så...
Lite ledsen i hjärtat är jag, för jag vet att äter han inte, så dör han... Jag vet inte om det är hanar eller honor, men bebisar är det....

Gud vad lycklig jag är som hjälpt fyra kisar till världen och fått bli den viktigaste för Lina....
Gud vad jag älskar dessa katter, som gett mig både glädje, kärlek och mycket ansvar....


Lina, du är så duktig, är så stolt över dig... Har sett hur du bar dina ungar i magen, hur du omsorgsfullt befriade dem och nu vakar och ger de mat... Du är en duktig mamma...
Jag får en tår i ögat när jag skriver detta, för det är en av de största sakerna i livet förutom mina egna förlossningar....