Jag lät dagen gömma mig

Fick tiden att fördriva
alla orosmoln och
panikåska som mullrar
inom mig och får ångest
att stå som spön i backen
i mitt värkande bröst

Men nu när vinterkyla råder
så blir allt mitt ångestregn
till ett iskallt hagel som
fryser ner det inre till
otäck en likgiltighet

Och kanske är det döden
som tittar ut genom mina
ögon nu för att ta sig en
förhandstitt av det liv
som snart kanske
kommer att vara hans

Kanske är det därför som
världen nu tycks få en slöja
av grånad betydelselöshet
som är äckligt nedstänkt
med svartsotig sorg

Ja fast dagen fick mig att
försvinna i alla skratt
och även om jag aldrig
ville det så blev jag ändå
till slut tvungen att

Komma ihåg mig själv igen