Jag vet att jag blottar mitt inre
kanske till och med så i den grad

Att det borde vara olagligt

Och jag vet att mina vassa
känslokanter sticker i ögonen

Att mina nattsvarta ord om smärta
skär som nålar i hjärtat hos vissa

Och jag vet att jag med mitt mörker
inte bidrar till något ljus alls

Hos någon över huvud taget

Jag delar med mig av mitt
fall nerför ett stup i helvetet

Spyr ut min sorg och mitt
äckel över mig själv här och

Låter varje dikt bli till en
pusselbit i den stora bilden

Som någon dag ska bli mitt liv

Jag har givit mer av mig själv
än jag faktiskt har möjlighet till

För egentligen vågar jag inte
berätta allt detta för någon alls

Men här på säkert avstånd från
onda blickar och förmaningar så

Är det enkelt att slita upp sömmarna

Låta sprickorna jag så varsamt
fyller igen på dagarna falla isär

Så att smärtan kan välla ut och
det inte finns en risk att kanske

Lyckas skada någon som råkar stå
bara en aning för nära och som har

Kommit mig lite för mycket inpå livet

För det är så att hur jag än
gör så lyckas min ohälsa skada

De personer som jag vill
skydda från all ondska

Och ändå så kan jag inte
klara av att skydda dem från

Mina egna jävla taggar

Kanske är det så att jag helt
enkelt inte är gjord att älska

Att jag har någon form
av äcklig defekt som gör

Att det inte är möjligt att
komma mig tillräckligt nära

Utan att man själv tar skada

Så därför låter jag tangenterna
slita loss mitt ärrade skinn

Så att tankarna kan få blöda
fram mina känslor i form av

Nakna sanningsord i blottande
texter som jag vet kanske

Borde vara olagliga