Det var en gång - så pläga ju otaliga sagor börja och denna utgör inget undantag - en halsduk som längtade efter en ägare. Detta hände sig på den tiden då en halsduk kunde vara precis lagom lång även för en kort person och precis lagom varm oavsett temperatur, så länge det var minusgrader förstås.

Halsduken bar vackra välstämda färger i lagom breda ränder och var samtidigt så tunn och smidig att den skulle såväl pryda som värma sin kommande ägare, hur kallt det än blev. Nu hängde den förväntansfull på ett litet ställ intill en kassadisk och bidade sin tid. Konstfullt draperad riktigt lyste den emot varje presumtiv kund, till exempel en frusen skald.

En vacker men kall höstafton var just en sådan skald på jakt efter en ny vinterkappa eftersom det förhöll sig så att en mycket svår vinter var i antågande - detta voro landets samtliga meteorologer fullt på det klara med och de tövade icke att omtala detta för allt folket medelst täta varningar i dåtidens massmedia. Tidningar, radio och television översvämmades av goda råd inför vargavintern som väntade allt folket och troligen bara var en dryg månad bort.

Då begav sig skalden via tunnelbana från sin egen förorts station in till T-Centralen och Drottninggatan med omnejd i landets huvudstad att därstädes söka efter ett adekvat ytterplagg, ty på grund av en serie milda vintrar ägde hon icke längre någon vinterkappa värd beteckningen. En kylig fredagseftermiddag genomströvade hon således butik efter butik i jakt på den optimala kappan, i flera timmar sökte hon förgäves efter den hett eftertraktade klädespersedel vilken skulle hjälpa henne att överleva den polarvinter som väntades. Varma vinterstövlar hade hon redan, dito mössa, halsduk och vantar likaså. Endast en riktigt varm och skön kappa saknade hon. Med varje provad kappa blev hon emellertid alltmer modlös. Var skulle hon finna en som icke blott värmde utan även tillfredsställde hennes kräsna smak? Esteten i henne totalvägrade att införskaffa en ful vinterkappa, hur varm och funktionell den än vore i övrigt.

Skalden var på väg att ge upp när hon plötsligt kom till en klädaffär som hon mycket sällan frekventerade eftersom där oftast salufördes så kallade tantkläder. Och hon var långt ifrån någon tant, varken till utseende eller sinne. Ej heller åldersmässigt. Hon hade ännu ej nått sitt fyrtionde levnadsår. Blott tolv minuter före stängningsdags stod hon en bit ifrån den välbekanta skylten över ingången. Vid det här laget hade butiken växt och utvecklats till en stor klädkedja med många dottersvulster spridda över hela landet. Döm om hennes förvåning när hon upptäckte att butiken hade genomgått en avsevärd förvandling, den hade fortfarande en viss tantstämpel men denna var till stora delar borttvättad genom ungdomliga, fräscha modeplagg vilka via de stora skyltfönstren nu lockade även yngre årgångar in i butiken.

Skalden tövade icke länge, en enda blick på ett av plaggen i det ena skyltfönstret räckte. Hon beslöt sig för att ge den relativt nya klädkedjan en chans. Utan större förhoppningar gick hon snart längs raderna av kappor en trappa upp utan att finna något som kunde få hennes hjärta att slå snabbare. Klockan närmade sig stängningsdags. Hon var varm och trött efter allt provande av tunga vinterplagg vilka föreföllo förkorta hennes egen ringa längd. Hennes missmod, däremot, växte oroväckande.

- Det är ingen idé. Det finns inget här heller. Nu ger jag upp.

De dystra tankarna tryckte ner henne ännu mer i skorna. Minimalt hoppfull och tämligen nedstämd rundade hon ett klädställ - och tvärstannade. Där var den ju! Efter någon minut fann hon rätt storlek också. Kvickt slängde hon av sig jackan som hon dumt nog behållit på efter varje provning. Nu var hon både lite väl varm och genomtrött efter timtals provande av hopplösa ytterplagg.

Den åtråvärda kappan var av täckjacksmodell, antracitgrå med blågrå pälsimitation på krage och muddar samt så snyggt tillskuren att den inte var ett dugg bylsig, vilket annars ofta var fallet med kappor av täckjackstyp. Även knapparna voro eleganta och så ovanliga att hon senare skulle glädja sig åt att inte mindre än två extraknappar medföljde, insydda vid en sidosöm. Kappan var inte hellång, vilket skalden helst hade önskat, men inte långt ifrån. Även siffrorna på prislappen voro en källa till stor glädje. Snygg, varm, smidig att bära och mer än prisvärd. Precis vad hon så länge hade sökt efter. Livet lekte igen. Nu fick Kung Bore komma när han ville. Hon var äntligen ekiperad och parat inför dennes förväntade härjningar.

Nu får läsaren inte rynka på sin vackra näsa - inte ens om den skulle råka vara mindre vacker - åt skaldens ovanligt stora glädje. Vissa klädinköp kunna faktiskt ha denna effekt på den som sällan köper nya kläder. Och just den här skalden tillhör tyvärr de fattigas skara.

Nåväl, en minut före stängningsdags stod hon vid kassan för att betala. Och vi veta ju redan vad som finns i dess närhet, eller hur... Skalden plockade fram sin plånbok för att därur fiska upp sitt kontokort. Då föll blicken på den vackra accessoaren som lyste i ljus rosacyklamen, ljusgrått och vitt.

- Å, vilken snygg halsduk! Den är ju som gjord för kappan. Ibland har man tur. Det var meningen att jag skulle se den.

Tankarna uttalades denna gång högt vilket fick den något äldre damen i kassan att småle och uttala sitt instämmande. Hon vek ihop plaggen, placerade dem i en rymlig, lättburen kasse, tog betalt och önskade skalden lycka till under den kommande vintern. Alla verkade vara engagerade i isvinterfrågan. Varhelst människor kommo i samspråk denna höst var det stora samtalsämnet hur man bäst rustade sig inför vintern.

Glad och lätt till sinnes återvände skalden hem via tunnelbana. Efter sjutton minuters färd kom hon ut i friska luften igen. Då drog det som ett iskallt stråk genom torget när hon korsade det. Hon tog detta som ett förebud om kallare tider, betydligt kallare än vanligt. Ändå var det fortfarande höst och träden glödo enligt obotlig sedvänja i eldens och sommarens färger. Det var som om de två årstiderna ville omfamna varandra inför vad som komma skulle. Solen värmde höstglöden till tröst. Mot skuggorna framhävdes särskilt lönnarnas flammande skönhet. Skalden drog ett djupt andetag och suckade, både lättad och hänförd.

Väl hemma provade hon plaggen ihop - och se, det voro som gjorda för varandra. Halsduken smög tätt intill hennes torso och täckkappan tryckte sig begärligt mot halsduken som äntligen hade funnit sin rätta ägare. Och ägaren njöt av ett synnerligen gott inköp. Hon slöt båda till sitt hjärta.

Jaha, tänker min läsare. Då är väl sagan slut nu fast den handlade ju mycket mer om kappan än om halsduken.

Lugna ner dig lite. Det kommer mer.

Den vackra halsduken blev naturligtvis skaldens allra käraste accessoar bland vinterplaggen. I åratal bar hon den ihop med kappan och alla tre trivdes sagolikt bra i varandras sällskap. Även vantarna och mössan verkade bli upplivade av sin nya vackra vintervän. Den mörkgröna mångårsslitna mössan sjönk inte längre ihop på samma sätt som förut. Det var något magiskt med halsduken, allt i dess närhet blev liksom vitaliserat. Inte minst skalden själv kände av detta.

En höst tog skalden fram halsduken ur dess sommargömsle lite tidigare än vanligt. Hon längtade nämligen efter att få svepa den om halsen och kunde inte vänta tills det blev vinter igen. Där stod skalden framför sin hellånga spegel och vände och vred på sin då tämligen nätta gestalt. Båda njöt de av anblicken. Efter att ha sett sig mätt på hur bra de passade varandra även utan kappan lade skalden undan halsduken. "Snart är det vinter igen, då får du komma fram ur garderoben på allvar." Med dessa ord fick halsduken låta sig nöja, vad annat kunde den göra...

Vintern kom och kappan kom fram ur garderobens innersta. Även halsduken återtog sin plats runt kappkragen. Skalden använde dem i någon månad och allt var frid och fröjd.

Då och då under den vintern kunde det hända att skalden svepte halsduken om sig för att beskåda underverket i den stora spegeln - hon kunde helt enkelt inte låta bli. Det var precis som om halsduken vore förtrollad. Dess dragningskraft förlorade makten under de varma årstiderna men så snart temperaturen sjönk under noll så hände det något med både skalden och halsduken. Den liksom kallade på henne, i tid och otid. När hon var upptagen med annat kunde hon till nöds ignorera detta.

Efter en sådan spontan provning hände det sig dock att hon inte hängde accessoaren runt kappans krage på nytt som hon annars alltid gjorde utan den hamnade någon annanstans. Något måste ha stört skalden, kanske en telefonsignal eller så, och därför stördes även den väl inövade ritualen.

Halsduken försvann helt enkelt. Ingen har sett den sedan dess. Den sörjer ännu sin ägares hals och torso och ägaren sörjer sin vackra varma vinterhalsduk. I mer än ett år hava de sörjt varandra och lära så göra tills skalden flyttar eller avlider. Även kappan sörjer sin sköna vän. Mössan sjönk genast ihop igen av sorg och dess forna form har flugit sin kos. Vantarna började läcka, det var väl deras sätt att visa nedstämdhet och saknad efter en ovanligt uppiggande vänskap.

Men aldrig att skalden någonsin mer kan svepa en annan halsduk om sig - vilket hon givetvis både måste och gör, särskilt vintertid - utan att skänka den försvunna halsduken en varm och melankolisk tanke. Hon har aldrig fällt några tårar för dess skull men saknaden efter den sällsamma accessoaren verkar inte vilja minska. Men det är knappast ägnat att förvåna - den var ju faktiskt både förtrollad och förtrollande.

Snipp snapp snut så var sagan slut!


(Men skalden hoppas fortfarande på ett lyckligare slut.)