Inget riktigt hem
Bara ett tält
Bland hundratusentals andra tält
Men vi har varandra

Inga egna tillhörigheter
Bara tilldelad mat
Som vi äter i leran och smutsen
Men vi har varandra

Somnar tätt tillsammans
I mörkret
Under barmhärtighetsfiltar

Vaknar av att någon
Några
Tränger sig in i vårt tält

Skarpt ficklampssken
Kall metall mot tinningen
Något binds för mina ögon

Barnen börjar gråta
Jag ber dom att vara tysta
Men kan inte hålla skräcken från min röst
Och de skriker ännu högre

Jag bönfaller;
Skada inte mina barn
Gör dom inte illa

Barnens skrik stegras
Och så hör jag
Hårda händer och fötter
Mot små
Mjuka
Kroppar

Då vrålar jag
Rakt ut
Urtidsvrålet
Varje moder ger ifrån sig
Då hennes barn skadas

Tystas
Av en lerig stövel över munnen
Blod
Tänder som lossnar

Hör hur tre av männen
Sparkar
Slår
Och urinerar på mina små
Samtidigt som de andra tre turas om med mig
Tvingar sig in
Sliter sönder

Outhärdlig smärta
Men min enda tanke;
Mina barn
Ta inte livet av mina barn
Vi har ju bara varandra