Julen stod för dörren, Sandra hade inte haft tid att träffa sina föräldrar på länge, eftersom hennes jobb tog så mycket tid, men nu ville hon bli omhändertagen av sin mamma, som var så duktig på att fixa och dona.

Tåget gick sakta mot perongen hon stått och väntat på en liten stund. Lund var den station hon skulle påbörja den långa resan upp mot den stan hon kommit från. Många steg av, så hon fick stå kvar och vänta en stund. Då det var tomt steg hon hastigt på, men resväskan var tung så hon fick kämpa lite. Som om hon bett om hjälp var det någon som tog tag i denna tunga väska och hjälpte henne, så luften blev fri.
Hastigt vände hon blicken mot den hjälpande handen. Mannen som stod där log lite förläget och frågade om det var okej.
"Tack så mycket för den hjälp du gett mig."
Han hade en väska över axeln, som vittnade om att han varit på resande fot.
"Var ska du åka?" Frågade han.
"Upp mot Stockholm."
"Okej, det ska jag också, min familj väntar på mig," sa han och tittade på henne med utforskande ögon.
"Okej, då får du ha en trvlig resa," sa hon och spände sig något, eftersom hon trodde denna man hade fru och barn.
"Var ska du sitta?"
Hennes ögon nådde hans ringfinger som visade sig vara tom.
"Jag vet inte."
Hon tog upp biljetten och såg att det var en plats i vagnen längst bak.
"Jag ska sitta i vagn 5 på plats 24."
"Samma som mig," utbrast han och log.
"Då letar vi upp den platsen och sätter oss,"sa hon och kände en känsla inom sig hon inte ville skulle väckas. Men hans trevliga sätt, klädsel och ögon fick henne att hamna i trans och bara följa hans så stadiga steg. Eftersom hon gick bakom honom, passade hon på att kolla in hans ryggtavla, som fick hennes blick att inte kunna sluta titta.
"Då har vi funnit denna plats, ska du sitta längst in?"
"Ja, fönsterplats, så jag kan se hur naturen skiftar sig."
"Ja, det är vackert."
Väskorna satte de ovanför sin plats, sen satte de sig och tystnaden la sig en stund.

En timme senare frågade Sandra:
"Bor du i Lund?"
"Nej, det är i Malmö, men jag funderar på att flytta."
"Vardå?"
"Vet inte, kanske tillbaka till Stockholm, du vet mamma vill ha sin son nära sig."
"Ja, det kan vara mysigt att bo nära, men skönt att bo långt ifrån."
"Du vet, jag reser så mycket i mitt arbete, att jag känner jag vill komma närmre Stockholm."
Just i den stund tappade hon tråden och kände att det inte var lönt att lära känna ågon som ändå tänkte flytta, sen tänkte hon att så kunde hon inte tänka, eftersom de inte kände varann.
"Vad tänker du om livet?"
"Oj, jag vet inte, har ju mitt jobb i Lund, bor i min lägenhet som jag trivs i."
"Vill du inte möta någon du kan dela din vardag med?"
"Klart jag vill, men det är något som kommer då det kommer, men skulle den komma, får jag ta ställning då."
"Låter som du inte har plats för kärlek idag, stämmer det?"
"Jo, men jag har inte tänkt så."
"Hur gammal är du?
"24."
"Jag är 28, bor i Malmö i en tvåa som jag trivs i, men det börjar bli trist. Samma rutiner, tankar och...
"Biljetterna tack!"
Tågvärden avbröt samtalet, så de la sina biljetter i hennes hand...
"Verkar som ni trivs bra ihop."
"Tack," sa Sandra och rodnade.
"Lycklig resa," sa hon och log.

Timmarna gick och snart var det dags att stiga av.
"Får man träffa dig igen?"
Sandra, som inte ens visste vad denna mannen hette svarade utan att tänka:
"Visst får du det."
"Glad jag blir, för du verkar vara en intressant människa."
" Oj," svarade Sandra och log, så hela hennes ansikte sprack upp och de gnistrande vita tänderna blottades.
"Får jag säga att du har vackert hår?"
Dessa komplimanger gav henne värme som hon inte kände igen.
"Tack så mycket, men ser också bra ut."
"Vi måste ju byta nummer, så vi kan ses." Han tog upp sin mobil för att skriva in hennes nummer.
Hon kunde det som ett rinnande vatten och han skrev, sen insåg han att hennes namn saknades.
"Jag heter Sandra, sa hon och tog försiktigt bort håret som kommit för ögonen. Hennes brunsvarta hår glänste i tåglamporna..
"Vackert namn," sa han och log.
"Vad heter du då?" Anders, ja det är vanligt. Tycker alla heter så, men.

Dörrarna öppnades och alla slängde sig ut, ut i staden som aldrig sov.
"Vänta, när hör du av dig?"
Frågan ställdes så mjukt att han bara stannade upp och tittade in i hennes blågröna ögon.
"Får jag höra av mig i kväll?"
" Blir glad," sa hon och kände hur hennes ögon vattnades.

En timme efter Sandra kommit hem till sina föräldrar frågade hennes mamma vem mannen var som hon pratat med på perongen.
"Han heter Anders och är 28 år, bor i Malmö."
"Kul, för dig att du funnit någon nu."
"Mamma!"
"Vad?"

Ett mess kom till hennes mobil.

"O, så glad att vi träffades, måste få träffa dig."
"Kul att träffa dig också."
"Du, jag vill lära känna dig."
"Samma här, när har du tid?"
"Kan du ses imorgon, eller vill du vänta tills vi kommer hem?"
"Nej, vi ses imorgon och tar en fika."
"Vi hör av i morgon."
"Ringer du?"
"Ja, klart jag gör, så kul att få återse dig igen."


Dagen efter

Mobilen ringde:

"Sandra."
"Anders här," sa han med glädje i tonen.
"Heeej, hur har du sovit?"
"Å, kunde inte sova, tänkt på dig sen vi skilldes åt."
"Samma måste jag säga. Vad gör du med mig?"
"Jag vet inte, men du berör mig, jag vet att jag inte ska säga så redan, vi känner inte varann."
"Oj, blir så varm och glad."
"Vill du ta en fika idag?"
"Vad är klockan?"
"Ja, den är bara 9, men jag kunde inte vääänta."
"Hämtar du mig?
"O ja, jag vill visa dig mitt lilla ställe i gamla stan, sa han nästan viskande."
"När? Jag blir så nyfiken."
"Kan jag komma till dig nu?"
Hans iver att få se henne igen nu, fick hennes hjärta att hoppa upp mot himlen och komma tillbaka igen.
"Jag har inte klätt på mig, oj vad säger jag?"
"hihihihi, ingen fara."
"Jag ska göra mig iordning."
"Var bor du?"
Tiden stannade, luften tog slut för en sekund... Oj hon kom på att han skulle hem till henne, för att träffa hennes föräldrar. Sansade sig och sa adressen som han lokaliserade.
"Oj, bor dina föräldrar där?"
"Pappa är advokat, södermalm har jag vuxit upp i."


Rätt som det var tutade en bil utanför hennes hem..
"Mamma, jag ska iväg."
"Ta vara på dig gumman, så ses vi sen."
"Mamma, älskar dig."
Slet till sig jackan, skorna, ahlsduken och vantarna som hon placerade i fickorna och sprang ut mot den väntande bilen.