Läkaren tog emot. Jag tittade på henne med en sorgsen blick, visste att detta möte kom att innebära ny röntgen igen, men jag visste samtidigt att detta måste till, för att såhär kan jag inte ha det.

Samtal i över en timme och blodprov som borelia togs, samt urin och annat... Ja, minns så väl att hon sa:
"Om det inte hittas något, hör du inget, men hittar jag något, skickar jag en ny tid...
"Jag tycker vi röntgar hela hjärnan denna gången, så det inte gömmer sig något...

Jag stelnade till, kände ångesten åter igen tog tag i mig.
"Smärtteamet här kan hjälpa så du inte lider så mycket, sen tycker jag du ska ta kontakt med psyk för att prata ut om dina erfarenheter som kanske gör din kropp bryter ihop nu.
"Okej, vad innebär det?"
"Du pratar ut och plockar bort dina värsta smärtor genom kbt, som är kognetiv beteende terapi.
Det snurrade i mitt huvud, jag såg bara hur allt skulle i ljuset... Ville bara skrika och be Gud om nåd... Just då fanns bara jag och denna kvinnliga läkaren och de vita nakna väggarna.

Hon lämnade mig en stund, just den stunden var den längsta i mitt liv...
"Okej, nu kan det sluta hur som helst,"tänkte jag... Hon undersökte känseln, den var perfekt, sen kände hon på halsen, som ömmat länge.
"Känner du körteln?"
"Den är liten, så du behöver inte vara rädd.
"Har du cancer i släkten?"
Jag bröt ihop, torkade tårarna... Hon tittade allvarligt på mig ooch fortsatte"Ja, om du har många unga i släkten som haft cancer måste vi ta ett test på dig."
Vill inte veta!!! Usch denna hemska sjukdom som tagit så många med sig i graven i min släkt. Vad ska jag säga till pappa????
Tankarna vrider mitt huvud till vansinne...
"Är endast 37 och redan..."
"Varför röntgen?"
"Lugn snälla, lugn."
"Jag är så lugn jag kan vara, men snälla, jag har barn, ska de veta att deras mamma?"
"Du har ingen cancer, men jag förstår din rädsla."
"Du, vi tar dessa provor, är det okej, vilket jag vill, så får du vänta på smärtteamets kallelse, annars kallar jag dig igen...



Några dagar senare såg jag ett kuvär... "Snälla, låt det vara en räkning...
Öppnade det efter en stunds tystnad.... Oj, en tid varför? Hängde den på kylen för att inte glömma...
Vill inte tänka, vill inte....

Måste leva, njuta och bara få se vad vyerna har att ge...