nu faller snön igen.
nu kyler det på igen.
och mina stressyptom är lätta att urskilja.
någon säger att jag har blivit annorlunda.
och inte säger hon det som något posetivt.
jag försöker skojja bort det.

men jag vet.
det var frånvaron av dig.
närvaron av min egen ensamhet.
jag tappade glöden.
jag slutade bli vacker som jag faktiskt var.
vacker som jag aldrig varit förut.

du var all min föda, allt som gjorde mig skimmrande.
dina kindben fick mig att lysa.
men det var även dina kindben som fick mig att dö.
du gjorde mig beroende av något lyckorus.
och utan det försvann jag igen.
in i mig själv och den vita huden.

jag har blemmor i mitt annars så lena ansikte.
jag har för mycket hår i min borste.
för lite dig i mitt liv.
för långa dagar och korta nätter.
för lite sigur ros och för mycket kärleksballader.
alldeles för lite siffror och ekvationer, för mycket marginalkludd.

och jag vänder mig aldrig om efter dig längre.
hör mest din röst när du talar om andra du har förtrollat.
jag förtrollar mest ingen alls.
en gång hade jag magi i kroppen men den försvann med 2010
och dina urblekta t-shirtar.
in kom 2011, rutiga skjortor och mitt hår hängde i testar igen.

nu kanske du tror att jag älskade dig.
jag älskade aldrig dig.
jag behövde bara din bekräftelse.
som den svaga människa jag är men trodde att jag hade övergett.
och fast jag inte låtsas om det så vet jag alltid var du befinner dig.
du är ett gift i min kropp.