"Jag behöver ett portrett från dig."
" Okej, men varför just mig?"
"Konturerna finns, du har ju ett starkt drag."
"Jag visste inte man kan behöva ett portrett, men så är det kanske."
"Jag har lovat mig själv att måla av de jag tycker om, för att visa min uppskattning till konsten. Du är en mycket vacker kvinna, varför tvekar du?"
Leendet får kinderna att rodna lite grann, medan ögonen tittar ner mot trägolvet.
"Du är en stilig man själv, som skulle kunna locka vilken kvinna som helst."
"Mmmm, men mättad av att bara söka söta alster till mina målningar, jag hungrar så efter en kvinna som kan ta mig, ja ta mitt inersta och dra mig upp, torka mig varsamt över allt, så inget glöms."
"Inget glöms?"
"Mmmm, lite djupt kanske, men det jag menar är att denna kvinna kan möta mina rädslor, lyssna på mig, fånga upp mitt gråtande hjärta utan att kräva en massa.."
"I vänskap och kärlek är det väl det man måste göra?"
"Min sköna," säger han och tar henne i famnen, så hon sjunker in i honom för att stanna där en stund.
"Du..."
"Mmmmm, vad är det?"
"Kan vi inte bara lägga oss i sängen och dra ut oss?"
"Tänk, efter alla dessa år är det första gången du vill lägga dig och dra ut dig."
"Jag känner en hetta från dig jag aldrig anat."
"Oj, ska vi pressentera oss för varann igen efter tio år?"
Leendet spricker ut i ett stort skratt, som fyller hela rummet. Båda två känner den enorma energin som snabbt växer inom dem.
"Hej, jag heter Sophie och är här för att målas av i ett portrett, för mitt ansikte är så speciellt."
"Hej, Sophie, detta är Anders, som vill måla av ditt så speciella ansikte."

Ingen av de vet vad som kommer att ske efter denna dagen, men sökandet efter något djupt får deras så nyfikna ögon att vilja se mer. Anders, som aldrig trott på vänskap innan kärlek vågade knappt tro på denna känsla. Han vågade knappt tro på att just Sophie var den kvinna som skulle föra hans skepp mot hennes, då det rasade över dem. Skulle de orka alla stormar som rasade i livet?
Svaret uteblev, resten av frågorna vågade han inte ställa, för då föll tanken om att måla av Sophies ansikte.
Varför han frågade om han fick måla av ansiktet på henne, var för han inte vågade fråga om hon vågade ställa sig naken framför hans vy.
Det var av respekt han inte gjorde det, trodde han, men då hans tankar går mot hennes former vaknar åtrån inom honom, som inte vill släppa sitt tag.
Det har funnits så många gånger då Anders bara ville bära Sophie in i sängen, men vågade inte, eftersom hennes skal var så starkt att han inte kunde nå henne. Hon visade klart och tydligt med kroppsspråket hur mycket som accepterades. En kram då de sågs och en kram då de sa adjö kunde ske, annars var det ingen kroppskontakt, men långa samtal över vin och goda middagar om och om igen.

Överkastet drar Anders av med en snabb rörelse och bara låter falla på en stol vid sängen. Trots de känt varann så länge, pirrar det nu i magen, för de ska ligga tätt, tätt intill och känna varje liten milimeter av varann. Kläderna blir på, men svårigheten för Anders blir att kunna hålla sig i styr. Han vill så gärna känna på Sophies former, men vågar inte ta sig friheten riktigt. Han vet inte vad som skett med hans syn på att inte bara ligga nära en kvinna för att snusa henne i nacken då de ligger och ska vila. Hans erfarenheter av kvinnors vilja är enorm, hans tålamod och förståelse kan få vem som helst att våga lita blint på honom.
Då de laggt sig i sängen vill Sophie att Anders håller om henne, så hennes kropp kommer nära hans. De slappnar av i känslan att vågar ligga nära, nära för första gången. Anders snusar Sophie i nacken så nackhåren kittlar hennes hud och bidrar till njutning. Hans varma famn, som håller henne i ett fast grepp , men ändå så löst att hon kan ta sig loss om hennes vilja finns.
Hennes händer håller om hans så varma och så mjuka.
Efter en liten stund somnar de tryggt i varandras armar.

"Sovit gott?" Viskar han så hon knappt hör.
"Mmmm, behövde nog din värme idag."
"Bara idag?"
"Söt du är, vet du det?"
"Du är vacker som en dag," säger han och stryker hennes hår.
Tyst möter deras blickar varann djupt och intensivt. Energierna får båda att snurra runder i tankarna.
"Vill du bara vara vän med mig, eller får jag dela min vardag med just dig?"
Sophie hade många gånger önskat någon skulle säga det, men nu är det på allvar. Vad ska hon svara?
Stannar upp och tittar sig omkring, fattar inte varför hennes svårighet ska just vara att våga släppa in.
"Vågar du inte?" Frågar han och kramar henne.
"Varför ska det vara så svårt?"
"Bara du kan svara på dessa frågor."
Tystnaden lägger sig och fyller rummet med hopp, tro och kärlek.

"När vill du måla av mig?"
"Ansiktet?"
"Ja, dels det, men även naken?"
Anders tappar nästan hakan innan han säger:
"Kära nån, vågar du det?"
"Om jag inte vågar visa mig för dig, hur ska jag kunna leva med dig resten av livet?"
"Det var underbart att höra," svarar han och sätter båda sina händer runt hennes ansikte medan han kysser hennes mjuka, fylliga läppar, som smakar hallon, efter cerat hon satt på.

Skratt och glamm hörs plötsligt från sovrummet där de hållt till i många timmar. Ögonens glans formar hela dimmans atmosfär, zonen stannar där dörren stängdes. Utanför fortsätter livets vardag.