Sakta du tar dina steg,
formar en stig du nu tror är
rätt.

Många slingrande
snår lockar men ger
sår.

Kärlek du sökt men aldrig
funnit, stängt, öppnat, stängt
öppnat igen, till hjärtat
blöder och sakta kravlar
du upp mot en ensam värld.

Vinet som stått länge på vasken
stinker nu illa liksom du, den
väg du tar, formar dina sinnen,
den livsgnista du bär löper
snart ut.

Sömnen du räds, liksom
framtiden då du inte ser
hur din bästa vän slutar
ge rus. Om och om igen
du gråter, bönar och ber.
Önskar någon ska öppna sin
famn så du kan le.

Drömmar blandat med alkohol,
dimmans sken du vandrar dag
som natt utan att orka ta det nu.

Djupt i ditt inre, du frågar om
någon kan ge dig ro. Djupt inne
du vet svaren, men lättare att
låta någon ta din plåga och låta dig gå.

Musiken skrålar, rökens dimma öppnar
för tragik och gråt.
Panik växer, priten flödar, vissa skrattar.
Ensamt du ber att alla ska
ge dig ro.

Då spriten går ut, fyller du på nytt, så
du alltid befinner dig i en vrå. Rädslan för
att någon ska se, får dina taggar
att riva så hårt, att hjärtat brister.