Fötterna svälla och ömma, skönt att ta sig ett fotbad
bubblor i värmande vatten, och pirr i tunnaste huden
värmen som stiger upp genom kroppen och sen ut i luften
badande skalden suger på pennan, löser ett korsord
struntande helt i signalen, den från vardagens finrum

Ack, Für Elise! Varför valde jag dig bland de klanger…
snart jag ej längre tål den, slingan som fordom mig väckte
musiskt, ty Beethoven blev ju min vän i första min ungdom
Tankarna tumla och rumla väl kring medan fötterna mysa…

Ludde, du skänkt mig så mycken glädje, jag knappt kan förstå det
kraften i verken, ja särskilt symfoniska sjuan mig lyfter –
haver så gjort sedan första gången jag nånsin den hörde
gläder den damen, både den äldre som förut den unga

Men när hexametern åter nu stör mig, blir jag som dövblind…
Åren ha gått sedan skalden senast den metern begärde
Nittiotalet såg väl mitt första försök i den vägen
Rimmande token sig satte vid köksbord, skrev om sitt fordom
Kynnan o sauvan o hönan o grisan, ja all skull ha fore
Livet på landet var sådant jag skrev om - o bärre på jamska

Senare skrev jag små tackbrev till vänner, nyttjande hex:en
Risken är dock att man aldrig bekommer frihet från metern
därför är viktigt att sluta i tid, innan skallen blir surr-surr
Vattnet är fisljumt, fötterna närapå fullständigt lösta
liksom mitt korsord spondéer, trokéer ej mera vill tjusa