Dagarna går och
blir veckor, som
bildar månader,
men jag saknar dig så

Trots jag skrattar, glammar
öppnar upp för nya vänskapsband
så saknar jag dig ändå.

Faller mot asfalten för jag saknar
dig så, att hela hjärtat
trillar ut och lämnar spår
från mitt gråtande
hjärta.

Får jag säga att jag känner mig
tom utan dig, utan dina ord,
då vet du också att jag saknar dig
så jag måste öppna upp min själ
skrika ut all stristess, ångest
och obeskrivlig smärta.

Hjärtat revs ut då du bara försvann
ut i intet, inte hörde du av dig.
Det har gått några år sen nu, så jag
antar du är lycklig nu.

Finns så mycket jag ville säga, ville ge,
men du valde att bara gå, utan hejdå, utan avslut
det är väl meningen att såra utan att vilja det.

Jag klarar mig bra utan dig, men
jag saknar dig, så jag vill skriva ditt namn
i sanden, för att vågorna ska äta upp det igen.

Mötet mellan två ögon, samtal i flera
timmar med vin och två glas, vibbar som
vi båda visste fanns infann sig hela natten
då tiden slök upp oss.
Tåget hem var ett sätt att säga adjö, för
det var det mötet och aldrig mer.

Nu några år senare lever jag på minnen, som
får mig att både skratta, gråta och bara skrika,
men det viktigaste är att du är nöjd med det
val du gjorde en gång.

En dag möter jag väl någon som
älskar mig för den jag är, men tills den dagen
kommer lever jag i den jag är, finner kraft
att forma om den jag en gång var.
Viljan finns och styrkan växer.
Jag vet att du hade varit stolt, men du
valde att gå iväg.

Saknade dig då, saknar dig nu och
kommer alltid att sakna dig. En liten bit av
hjärtat har en plats för dig.