"Livet är som ett lapptäcke," minns jag en kvinna sa.
Förstod aldrig vilken betydelse det hade, men idag vet jag.
"Livet är som ett lapptäcke, eftersom varje del av livet, är som en tyglapp man sätter ihop med de andra bitarna, tills det bildar ett stort täcke, som breder ut sig.

Foton vi tar av alla de vi älskar, formar livet. Snölekar, bad, matstunder och många vardagssituationer, samt dop och bröllop.
De som inte har familjealbum missar en bit av deras liv, som de aldrig kan plocka fram.

Livet är som ett pussel. Varje bit är svår att hitta, men då vi hittat den, mår vi lite bättre.
Inga ting är obetydliga, men vissa har en själ, som inte går att förklara, medan andra inte funnit ett hem.
Så är det för oss människor också. Vissa vet var de kommer från, andra inte, vissa bygger bo med någon de stannar hos livet ut, medan andra fortsätter leta utan att finna.

Vissa finner en trygghet i sig själva, men aldrig i någon annan, eftersom de ätits upp av någon känslokall människa..
Varför ska känslokalla människor få förstöra för oss?
Vi som drabbats av våldet, blir för resten av livet dömda att leva i mörkret, eftersom vi aldrig tror vi kan bli älskade av någon.
Det är ju en del av livspusslet också, eftersom det bidrar till ensamhet, kärlekslöst och tomhet....
Man vill men, vågar aldrig mer släppa in någon enda människa, som påstår den älskar en.
Varför skulle den det?

Lapptäcket är inte bara fullt av glädje, det fyller även svår sorg och kriser från livets spår.

Då jag tittar på mitt lappttäcke vet jag att många tusen tårar fallits på det. Fläckar från barndomens floder av tårar, får mig att vilja kasta bort hela mitt liv, för att bygga ett nytt. Kan jag det? Får jag det?
Jag struntar i hur mycket jag får.

Bränner alla mina barndomsfoton,
spottar, skriker och bara förkastar detta
liv, som aldrig tycks ge annat
än svåra men.

Varför måste man leva för andra
och inte för sig själv?
Varför måste man glömma sitt eget behov?
Vissa har en förmåga att tro jag är tillgänglig
alltid, men så är det inte......

Lapptäcket är nu ett täcke med smärta, sorg, kärlekslösa förhållanden där våldet och hatet hägrat. Blod spilldes bara för jag inte lagat mat.
Tystnaden la sig som ett tjockt täcke, paralyserade mitt inre, existensen minimerades, så jag till slut föll ner genom hålet och bara förrsvann... Trots det var slutet inte nära.
Trots jag hotades.
Trots jag slogs sönder och blodig.
Trots jag nästan dog av svält, för att slippa
höra alla de där hånfulla orden!
Trots jag försökte finna döden som en utväg
vågade jag inte gå.

Den dagen jag höll på att mista mitt liv pga att jag trycktes upp mot garderobsdörren i köket. Kände bara hur luften slutade söka sig ut från munnen. Svartnaden var det enda jag såg innan jag sakta föll ner på golvet.

Har aldrig fått svar på varför jag förtjänade att dö!
Hatet mot mig var så enormt att jag nästan kräktes varje dag.
Inga kläder passade, rasade ner så mycket, men ingen såg!
Jag hade kunnat vara en av de mördade till en man som misshandlar. Min dotter hade kunnat vara ett barn som saknar sin mamma, som mördats i köket av hennes pappa.

Lapptäckets bitar sys ihop, tårar förtvivlan likaså.
Frågor jag ställer besvaras aldrig.
Den som kan svara, påstår det aldrig skett.
Polisens papper att det inte går att styrka ser han som ett bevis på oskuld.
Inga vittnen, ingen vågar stå upp och säga sanningen.

Ensam stod jag och bara skakade, såg död, blod och
ingen som saknade mig.
Ingen kan förstå varför jag inte orkade leva kvar i våldet.
Ni hade det så bra.
Okej, men såg du aldrig att jag var rädd och inte vågade prata?

Vi vill inte veta, inte höra inte bry oss, för då...

Hot, mess med hot och våld..
Ingen ställde upp...

Ensam har jag vandrat genom mina svåra stunder, ensam jag vandrar nu. Vill inte vara i vägen...
Till en början lyssnade de, men nu vill alla jag går vidare och glömmer.
Hittar någon att älska...

Vad gör jag då jag inte vågar??..
Hur ska jag kunna få en man att förstå att jag är rädd att han ska slå mig,
hata mig, döda mig. Hur ska jag få en man att förstå att jag misstänker allt han säger?
Hur ska jag förklara att han aldrig kan göra några snabba rörelser för då vet jag inte om han slår????

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta helvet...
Vill inte leva utan kärlek hela livet, men tyvärr tvingas jag nog till det eftersom det tydligen inte finns bot mot rädsla att dö.

Orkar inte leta tecken hos människor, orkar inte misstänka, orkar inte starta nya rellationer.
Många olika känslor inom mig bubblar då jag tänker på detta.
Kan inte se mig kär längre. Vet inte hur jag gör. Vågar inte tänka på en framtid med någon man, för jag kan inte lita på att jag kommer att möta någon som passar.

Så himla länge sen jag vågade älska någon.....
Usch kan knappt minnas då det skedde.

Mitt lapptäcke är nu mer jag och min dotter, utan någon tanke på kärlek....
Vågar inte tänka att någon skulle passa in...

Livspussel, lapptäcke är ett underbart sätt att visa hur livet varit.