Mardrömmar plågar min dotter.
Mörkret skrämmer.
Monster i garderoben.
Måste kolla!

Tror det är ålderns utveckling.
Mycket hon vill se på tv, men får inte.
Jag vet att vissa saker skrämmer.

"Mamma, jag kan inte sova."
ständig replik.
Alla barn säger samma.
Nyfikenheten över vad jag gör när hon
ska sova.

"Mamma, vad gör du när jag sover?"
"Jag tittar på tråkiga vuxenfilmer."
"Varför tittar du på dem?"
"Vill det." Vet att svaret inte är bra, men.
"Mamma, kom och sov med mig."
Släcker teven och lägger mig, myser med dottern.

Somnar.

Ett skrik!
"Kan inte sova, monstret gömmer sig!"
Skakande
hoprullad som en boll.
Håller henne i mina armar.
Tårarna många och trösten stor.
"Ska kolla."
"Fanns där något?"
"Nej, inget alls."
"Titta under sängen."
"Inte där heller, sov nu."
"Mamma..."
"God natt älsklingen."
Lägger mig igen och somnar.

"God morgon mamma," viskar hon.
"God morgon gums, sovit gott?"
"Ja, det har jag, svarar hon och ler."

Lugnt och underbart tills mörkret kommer.

"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset
vilar där," är en vaggvisa jag sjunger.
Eller så sjunger jag.
Ro slumra in, som är en vaggvisa från
bebisstadiet.
Kliar hennes på ryggen samtidigt och då
nästan spinner hon för att sen vaggas in i
en ljuv nattsömn.

Precis då hon somnat viskar jag:
"Mamma älskar min lilla snutta."
Har hört att indianerna gör så, för att barnen
ska sova som små yllen.

Nu hon äter en smörgås till oboy för
hon vill se bolibompa.

Minns mormor.
Saknar henne.

Varm choklad.
hembakat bröd.
Toffelhjältarna eller solstollrna.

En väv av legender, som ett spöke
i Toffelhjältarna sjöng.
Timglaset.
Minnen.
Saknad.

Nyss satt jag över mormors armstöd
och dinglade med benen
medan jag åt min frukost.

Känns som jag går tillbaka.
Känns bra.
Ler.

Kan ge henne mitt minne.
underbara rutiner jag hade då jag var liten.
Arvet går vidare.
Lyckliga minnen för mig.
Verklighet för min lilla sparvunge,
som jag kallar "Sparvöga"
efter Marie Fredriksson.

Flyg över ängarna