Rädda ögon tittade ner i golvet.
Tyst
Många frågor.

Den ena efter den andra kallades in.
Tankarna mal
frågorna många

Inre tårar fångades upp av det innersta
som redan fyllts så mycket att det svämmats över.

De som varit riktiga människor
formades nu till skuggiga gestalter utan
ansikten.
Rädslan.
Hopplösheten
övergivenheten
skapade en gestalt utan hjärta.

Syndafloden forsade genom ådrorna,
sprängde de, så.

En röst långt borta kallade mitt namn
jag visste detta kunde vara sista samtalet
visste jag kunde mista min fot.

"Din fot är för kall!"
Tårar svarade henne.
Ekande skrik nådde mina öron
Hörde professorn?
"Vi måste lägga in dig."
Hennes leende öppnade tårkanalerna på nytt.

"Vill inte ligga inne," pep jag.
"Varför inte?"
"Inte igen, snälla." Bad jag medan höger fot sprängde.
"Vi måste!"

"Vi måste röntga hjärnan och nacken" viskade sköterskan.
"Vad sa du?"
"Hjärnan och nacken måste..." Hörde inte mer.
Mummel, mummel......

Ingen känsel i höger ben.
Tandpetare, stickor och knip.
Ingen känsel...

Ingen rörelse...

Hoppar på kryckor.

Måndag:

Svimmade i sköterskans armar.
Kämpade att kunna komma från sängen...
Toaletten var ett kapitel.
Tårar, tårar, tårar...

Blankt...

Trött, låg bara.


Röntgen:

Åkte in i en maskin
brum
Hela kroppen paralyserad.
Trött...

Upp på rummet
ner i sängen
Tappade allt.

Minns bara tårar...


Julafton

Tre andra kvar med mig
saknade mina barn
snurrig av all medicin

Rullstolen väntade

rullade ut och åt
mat.
Pratade lite
var mer vaken

Fick besök.
Vaknade till
fick en skyddsängel!

Ensammast i världen

Mamma, kom hem! Mamma saknar dig.
Min lilla dotters röst
fick mig att vrida mig av sorg.
Ville inte vara ärlig..

La på med löftet om att
överleva!

Utskriver efter 10 dagar:

Svullen än, så svullen, ont i foten
hoppar på kryckor.

Hemma igen.
Gråter av sorg.
Ler av minnet då min
älsta vän tog mig ut i solen,
snurrade rullstolen så jag fick
se solen..


Vet att det jag fick beror på
min ANA-positiva diagnos.
Vet aldrig när det kommer tillbaka.


Nu i mars
röntgas min hjärna igen.
Nu ska hela kollas.
Vet det inte är cancer
vet det inte är ms
men vad är det?
Migrän misstänker de nu

Knäpp, knäpp knäpp
vill inte, orkar inte
men måste.
Jag kommer att klara!

"Mamma, kommer du att dö?"
"Nej, mamma kommer aldrig dö."
"Mamma, lovar du det?"
"Mamma lovar, jag ska skydda dig."

Vad gör jag om jag inte kan hålla det löftet?
Vad gör jag om kroppen blir sjuk igen?
Vem ska då finnas för mig?

Vet att jag inte får tänka så, men
svårt att låta bli....
Skulle någon sakna mig?
Skulle någon undra hur det är?
Skulle jag bli bortglömd?