Då jag får höra av vänner att de är kära, höra deras kvitter blir jag så glad, nästan kär i dersas lycka, sen kommer frågan:
"När ska du träffa någon? Någon du kan vara lycklig med."
"Oj, hur menar du?" frågar jag. Trillar nästan bakåt, för jag förväntar mig aldrig den frågan, men nu mer dyker den upp då jag minst anar det.
"Ja du vet någon som..."
De hinner aldrig prata klart i det ämnet innan jag hugger till och säger:
"Den dagen den sorgen."
"Sorgen?"
"Nja, Det tar jag då det kommer, kommer det aldrig, så lever väl jag vidare själv."

En gång jag satt hos en väninna i köket och drack kaffe, sa en tjej:
"Hur länge har du varit singel?"
"Oooo inte nu igen, varför detta jagande efter mitt singelskap?"
"Jag känner en kille..."
"KOM INTE HIT OCH FÖRSÖK TVINGA PÅ MIG EN MAN!"
"Oj förlåt, jag bara trodde."
"Hur gammal är han?"
"Yngre än dig."
"Okej 25 då?"
"Inget fel i yngre killar."
"Nej, men inte passande till en 37 årig kvinna."
"Men du ser inte ut att vara i den." "Nej, men nu råkar jag vara det, inget fel i killar på 25, men de kan ta någon tjej som är i den åldern tack!"
"Varför blir du alltid arg då man försöker hjälpa dig?"
"Jag klarar av att finna någon på egen hand!"

Samtalet dog ut och jag gick hem...

Klart det är trist att vara singel år ut och år in. Hm nu närmar det sig 10 år, men vad fan, måste man alltid ha någon i sin närhet?
Ska man bli tillsammans med vem som helst bara för man vill ha sällskap? Sorry inte jag i alla fall.
Nej, det passar sig inte. Kanske är jag för kräsen, så jag inte vill ha någon som inte passar in, men ska man inte vara kräsen?
Har hört att det är farligt att vara singel för länge, för man klarar till slut inte att ha någon inpå sig längre.
Då är det kanske dels det som skett, men sen tror jag att mitt bagage gett mig för svåra men också. Tänk om menen gett för djupa sår att jag aldrig vågar, utan stänger alla ute som är intresserade?

Då jag är ute på puben tittar jag inte ens åt män, ja kanske en liten blick, sen är näsan uppe i vädret. Har märkt att ingen vågar sig fram, kanske är det för jag signalerar att det inte är lönt. Vad är det för män på puben?
Jo såna som super allt för mycket!
Vad skulle man få av en man som man träffat på krogen?
Det de erbjuder vill jag inte ha, för om jag ska träffa någon, ska det vara någon som vill lära känna mig, ja den personen jag är, ta mig för den personen jag är, respektera den personen jag är, se mig för den personen jag är. Jag försöker i största mån vara så representabel var jag än är, men ändå faller fel killar för mig!
Inte konstigt jag vill vara singel!

Är det så att jag börjat se mellan fingrarna, sollar ut på en gång, aldrig ger någon enda en chans?
Kan det vara så att jag börjat stänga dörren för alla. Klart jag vet att jag skulle ha en chans att möta en man, men varför bara ta och inte välja?
Jag väntar inte på den rätta, jag vill bara att om jag möter någon, ska det inte sluta i oreda, kaos och trasighet pga att mannen jag möter inte klarar av att ta diskussioner.
Jag har sen barnsben lärt mig att knipa käft, bara jamsat med, för arg och sur får man inte vara, för då straffades man. Kan det vara en bidragande källa till att jag aktar mig idag för att hamna i en rellation?

Jag vet att jag har en fallenhet för att träffa på

Misshandlare
alkoholmissbrukare
störda män

Varför det?
Jo, för en gång i tiden hade jag en mamma och pappa som svek. Pappa alkoholist och misshandlare. Svaret.
Jag vet inte om jag någonsinn kommer att kunna träffa en man som vill mig väl. Jag vet att jag ofta återkommer till just detta, men jag tror. Ska jag komma till rätta med varför jag är livrädd för relationer, som har med män att göra, så måste jag skriva om det.

Det finns så underbara män där ute, men aldrig ser de mig, eller jag dem eller någon av oss ser varann.

"Jag som alltid är singel, stöter på någon, ger den en chans... Fan kan jag aldrig lära mig?" "Det är otur," säger vissa."
Jag blir ledsen för det säger mig att det är otur att våga.
"Jag ska aldrig släppa in någon igen, det blir bara kaos."
"Var försiktigare nästa gång."
"Okej, förklara vad försiktigare är."
"Jag vet inte, men släpp inte in förän du ser att han är bra."
"Så gör jag ju, men ändå trampar de på mig."



Min meritförteckning då det gäller rellationer:

Misshandel
kaos
psykisk misshandel
otrohet mot mig
Porrsurffning
ex-prat
lögner
Löften som aldrig infriats
Lathet
Inga planer bara försoffa sig
Jag duger inte bara för jag har den bakgrunden jag har
Listan slutar inte här....

Att jag dumpade, kan de som utsatte mig, inte förstå.
Om jag, behövde säga samma sak 100 ggr, blev jag så trött.
Trodde alla hade grundläggande värderingar, som empati, omtänksamhet, stöttning och kärlek.
Men nej.

Upptäckte hur illa det är att vara snäll, för då är man behaglig att misshandla, därför vet jag att man måste riva till på en gång, visa att jag vet var skåpet ska stå. Annars uttnytjas man.

Hur ska jag kunna tro, att en enda man vill mig väl, bara för han säger det?
Nej det gör jag inte, för det måste bevisas, eftersom jag inte kan ta ord eller kortvariga gärningar, måste jag se och lära mig förstå.
Men om han är snäll vill han ha något tillbaka då? Ställer han upp bara för sin egen vinnings skull?
För mig är det svårt att veta, därför tar jag sällan emot något av någon, eftersom jag vet inte vilken baktanke det är.
Jag kan inte, lita på den goda viljan, inte heller att någon vill mig väl.

Jag vet att detta kan vara svårt att läsa, men om jag aldrig får vädra mina tankar, så blir jag för evigt tyst. Det är sant som det sägs.
Bränt barn skyr elden.

Jag kan bli väldigt ledsen då jag tänker på dessa åren som inneburit jobbiga stunder då jag mött någon... Sorg, grubbleri, rädsla, tillbakadragande, psykningar, självförsvar, anklagelser, svåra uppbrott och rädsla. Jag var inte helt avstängd, för jag har träffat några stycken. Men två veckor är inte någon kärleksrelation. Sex månader har väl varit det längsta, men det känns som 100 år nu. Singel på heltid utan träffar har varit något som kommit mer och mer nu.... Synd bara att jag inte kunnat låta bli dessa dönickar... Men stänger jag av helt slipper jag det för alltid....