Kvidande gråt och huvudet som
dunkar mot cementen

Fingrar som om och om igen
söker efter stöd som

Inte finns där

Naglar som klöser i täcket
flera gånger om

Skakande händer griper hårt
om armarna som skydd

Mot sinnets demoner

Men paniken eskalerar och
hon kan knappt andas

Så hon kastar sig över lådan
och tar darrande fram

Sin sista utväg

Det kalla stålet smeker sönder
hennes hud till rodnad

Äntligen lugnar sig hjärtat och
så sakterliga kan hon

Andas normalt igen

Hon vet att det är dumt för
de gamla ärren har

Ju knappt hunnit läka ihop men
ikväll så klarar hon sig

Inte utan det

Armarna som redan är fulla med
streck i silver och rosa

Stryks nu över med färskt
blod och göms sedan

I långärmade tröjor

Ingen ser och ingen vet att än
en gång så har smärtan

Lyckats ta överhanden och
krävt sitt märke

I mitt kött