Med poesins nyslipade svärd högg jag mig fram
i vardagens då så mörka ondska och jag
var alltför rädd för att våga stanna

Men ibland så vann önskan om trygg värme
över de instinkter som viskade varnande
om att detta inte var rätt plats

Och varje gång jag stannat hos någons eld
så verkade det som om världen blev allt
grymmare och mitt omdöme allt sämre

Jag ramlade ofta över luriga rötter och stenar
och med tiden blev klingan slö av allt
nötande i ständiga nederlag

Så en gång så tänkte jag att nu orkar jag inte
resa mig från detta fall nej jag stannar
kvar här med kinden mot jorden

Så kom en enkel trubadur förbi och såg mig
ligga där på marken så kraftlös och tunn
och han sträckte fram en hand

Han drog upp mig i sittande ställning och
sedan så pratade vi om hur och varför
jag nu hamnat där i nederlag

Tillslut så kunde jag stå igen och när jag
reste mig upp så sade han att nu så
vet du att om du känner dig ostadig

Så vet du att jag inte går så långt härifrån
det är bara att sträcka ut en hand så
ska jag hjälpa dig över det svåra

Och jag kunde inte låta bli att tycka om
denna charmiga och ödmjuka man
som ömmade för en främling

Jag kände en värme spridas i bröstet
över hans obevekliga vilja att
värna och bry sig om

Men jag vågade inte möta hans vackra
ögon och berätta om den värmen
utan jag log brett och tackade

För att han vågade bry sig om en
främling och att han fick mig att
att slipa till min klinga och

Fortsätta min kamp