Idag är det den 1 juni, sommarhetta ut i herres hage.
Juni betyder skolavslutningar, sommarlov, studenten,
samt universitetsexamen.
Skolbalerna kostar flera tusen att få vara med på,
samt mössan, klänningen etc.

Är det meningen att bara rika barn ska kunna
satsa på en fullvärdig avslutning?
Då jag hörde på radion att en student kan gå på
10000 kronor tappade jag andan!

Vad är detta för något?

Ja, om man tänker på hur dyrt det är att gifta sig, så nästan
kräks jag!
Bröllop är också något som står på agendan i dessa tider.
Jag vet inte varför vårt samhälle börjar likna hysterin som USA har?
Att gifta sig då man inte har pengar, få en att tappa lusten att ens
vilja planera sånt, då man lever med någon.

Nästan alla mina väninnor lever själva, de säger samma sak:
"Usch, det är för dyrt."
Ja, de tom tycker det är för dyrt att vara tillsammans med någon.
Då jag tänker närmare på min egen person, så kan jag inte
fatta hur jag kunnat ha den drömmen så levande, eftersom jag vet att
man inte kan skapa lycka genom en illusion...

Många tankar forsar genom mitt huvud då jag tänker på just detta,
kanske lika bra att leva kvar som singel, inte skapa något
med någon annan, utan skapa det av egen kraft.

Jag tror inte på floskler som att "Den rätte kommer bara man väntar!"
Ok, ska han komma ridandes? Eller knacka på min dörr?
Eller ska jag annonsera efter en viril man i sina bästa år,
men han får inte vara för gammal, eftersom han behöver kunna
utföra större åtgärder som jag som kvinna inte kan?
Eller dyker han upp då jag minst anar det? Hm okej, då måste jag
säga att då behöver den mannen antingen ha lampa på sig,
flagga eller verkligen kunna visa sig...
För jag har ett problem och det är att om jag är på krogen,
så sätter jag en ring på vänster ringfinger och säger jag är
upptagen, för jag vet att de bara söker en tillfällig lyckodam,
för att lägga sin lust i!!!!!

Eller att det fixar sig bara man tänker positivt!!!
Vinna en miljon?
Få ett arbete?
Få ett liv på posten som passar in?
Etc?

Nja jag vet inte.... Tills jag vet, får jag grubbla på dessa
frågor, som kan uppfattas väldigt gnälliga.

Jag är ju lycklig som jag är, jag behöver ingen för att
bli glad, det jag önskar av en man är en man
som verkligen uppskattar mig för den jag är, kan låta
mitt liv få växa i lugn och stilla takt.

Att kunna asg, tramsa, busa är ett behov jag önskar
alla vågade vara.
Jag gungar lika lätt med min dotter, som att sitta
med en väninna och prata om livets olika skeenden.
Barnasinnet väger in väldigt tungt, samt förmågan
att kunna möta min dotter som kan vara ett vilddjur:)...
Hennes grimaser får mig skratta, så jag ligger dubbel,
det gör henne glad.

Inte många har mött en åttaåring med ett lillgammalt sätt att vara på,
men en replik som hon kan fälla:
"Hej, vill du bli tillsammans med min mamma, gifta dig och flytta ihop med oss?"
Den stackars mannen blir livrädd, han tror jag vill hon gör så...
Men för det mesta asg jag mest åt hennes små bus...

Snart kommer jag skriva mamman och den vilda dottern möter en ny man.
Hihihi hisnande tanke, som drar i mina smilband:)....