Aldrig jag glömmer sommaren då
kastanjeträdens kronor vajade över
trädgårdens grönska.

Det var den sommar då jag var
i Torekov. Denna sommar
var fylld av lek, fötter svarta och
skratt klinga.
Muren vi barn satt på gränsade
mellan längorna.
Fötter fulla av lek då barnen
jag var med också lämnats
där denna sommar.

Solens hetta sökte sig mot
våra barnhudar, formade oss
till sommarbarn.

Minnet från denna sommar
så starkt sitter kvar då kärlek
överöstes alla utan begränsning.

Glömmer aldrig kvinnan som gav
mig ett havsblått pärlhalsband
med snurrknäppe i nacken
och en poesibok.
"Då du är stor nog, skriver du poesi."
Hur denna kvinna kunde detta
veta, är för mig en gåta.

Glömmer aldrig fälten vi gick genom
lät våra små fingrar dra stråna tills
de lämnade oss.
Krusbären, sura, söta och gröna
formade ansikten till grimaser.

Den sommaren blev mitt livs sommar,
aldrig glöms den bort.
Ursula tror jag feriemamman heter,
som la ner själen då trasiga små
var hos henne.

Vitkålsstuvningen minns jag än
och alla våra promenader mot hamnen
för att köpa glass.

Sista kvällen bjöds på hallon och lackrisbåtar
som hela munnen fylldes med.

Mycket jag minns denna sommar, många
underbara tankar spirar mitt inre.
Foton jag tittar på ibland, ger minnet av
en underbar sommar då jag skulle bli tio år.

Trots många år har passerat så glömmer
jag aldrig denna sommar, då rännstensungarna
busade rundor i idyllen av Torekov.