Svårt att veta min storebror lidit så,
svårt att kunna lyssna till hans ord
utan att gå sönder.

Tårar jag fäller är för min bror, som
vandrat genom mörkrets gång. Mamma
och pappa avskydde honom redan som
spädbarn, då han inte var en flicka.

Tydligen var jag den som höll ihop alla,
tydligen var det jag som skyddade lillasyster
från mammas hat.

Liten som jag var bar jag ansvaret att
skydda den späda lillasyster som behövde
mitt allt.

Mammas sjukdom uppenbarades då storebror
föddes, men inget gjordes. Strax efter kom jag
för att vinna samma nitlott.

Då yxorna slipats, handskarna passade och
eldarna tillräckligt heta tvingades vi barn vandra
längs den smala stig våra späda bara fötter fann.

Då ondskan fångade oss i sitt grepp åts våra själar
upp lite för varje dag, tills ögonen bara stirrade
blint.

Inga händer sträcktes ut, inga goda handlingar
fångade våra hjärtan. Då någon fann oss intressanta,
föll våra söta barnasinnen bort, till förmån för
djävulens eldar.

Alltid få hatas då mammas ord ekade i öronen,
aldrig uppleva annat än förakt innan handen slungade
i luften för att träffa min späda kropp.
Blå från ansikte till fötter, försökte mina innersta känslor
vinna.

Sorg
Bitterhet
Rädsla

Mat?
Vad var det för något?
Åt det som serverades från grannar.
Mamma tappade alltid bort det hon borde
tänka på.
Pappa växte in i tyrannens skepnad, visade oss barn
hur ondska kunde skrämma.

Mormor
bunden
i
en
stol
i
köket

Slagen
blodet
skriken
ja de ekar än i huvudet
genom fönstret huvudet slogs

mormor överlevde mirakolösat.
Mamma hurrade då pappa
slungade slagen under hot.

Hör än hur slagen gör ont i själen
drömmer än mardrömmar
blodet forsar
skjuten
död
bortglömd!

Önskar så vi kan läkas en dag innan
vi dör....