Som ett slag i ansiktet hånar demonerna mig,
då kraften rinner ur mitt skal.
Bit för bit rasar min tro på rättvisa.

Skenet hölls uppe då min dotter behövde
min uppmärksamhet.
Skalade äpplen som aldrig förr,
gjorde mat och sysselsatte mig trots tankarna
rasade genom huvudet.

Kanalerna stängdes, hjärtat pulserade,
sprängande huvudverk då natten varit
sömnlös.

Hos min väninna föll muren, tårarna rasade ner
över kinderna, orden kom osammanhängande.
I en famn min sorg gräts ut, i en varm famn
min ensamhet lämnades.

Mammas död har präglat mig år ut och år in
sen hon avled för 16 år sen.
Misstanken om mord infann sig tidigt, men
vågade inte prata om det.

Jacket i pannan med blåmärke runt om
fick pappas historia att frågesättas.
Min bror gjorde efterforskningar, frågade ut,
men fick inga svar av pappa.

Då han bad om papperna och läste dem kom
sanningen vi alla väntat på.
Han berättade inget, la locket på utan
att för den skull vara snäll.

Kort efter mammas död fann pappa sin stora
kärlek!
En mycket äldre kvinna som var nära döden.
Syregastuber etc.

Hennes barn kastade ut honom då arvet
kom på tal från honom.
Sen en ny kvinna med psykisk sjukdom och
kroppsliga besvär.
Då hon dog fann pappa en ny kvinna
som var mamma till kvinnan innan henne.

Den kvinnan berättade en hel del om pappa,
som var otrogen, pengagalen och gärna
fann sjuka människor.
Detta ville jag då inte tro på, vem vill tro sånt?

Några år senare flyttade pappa och den kvinnan
upp till Sth utan att meddela barnen.
Han tar sig friheter som skadar oss barn i själen.
Vill inte tränga sig på!
"Ha, är det ytterliggare en lögn?"
"Jag vill inte tränga mig på."
"Då jag var 14, trodde jag dig, såg upp till dig och ville bli som du,
men nu är jag snart 40 och inser du skiter i oss!" Sa min bror.

Pappa uteslöt min bror bara för han ville veta
sanningen, sanningen om mammas död!

Inte konstigt vi är rubbade i känslolivet, inte konstigt
vi inte kan lita på en enda människa.
Inte konstigt vi är ensamma.
Inte konstigt alls vi utsatt oss för risker som kunnat
döda oss.
Inte konstigt vi faller om och om igen.
Inte konstigt människor tröttnar på oss.
Inte konstigt vi vill vara små.
Inte konstigt våra liv rasar.
Inte konstigt ingen kan älska oss.
Inte konstigt vi inte vågar älska.

Mycket är inte konstigt då vi är de vi är.
Jag med min enorma empati, öppenhet och röntgenblick,
märker direkt om någon vill mig illa då åker den iväg utan
minsta omtake.
Vänner som säger de är mina vänner idag litar jag aldrig på
förrän jag ser det är sant.
Är på min vakt då jag träffar någon, så på min vakt att jag
inte släpper in den i mitt innersta rum.
Gör jag det, så är det ett stort plus.

Ler skrattar, är artig, så artig att många gillar det.
Säger samtidigt sanningar som sällan eller aldrig sagts.
Blir lika älskad som hatad, då jag sätter ner foten om någon
vuxen visar tendenser till orättvisa.
Då det sker, blixtrar mina ögon till, blir svarta och rösten
så vass, då mina ord kommer.
Det har hörts lång väg då min ilska når fram.
Håret reser sig på de mina ord når.

Tål inte skitsnack
mobbning
oärlighet
kvinnomisshandel
dålig kvinnosyn
öknamn
könsord
hot mot mina vänner
barn eller kära

Visar människor mig respekt, respekterar jag tillbaka.
Behöver en vän mitt stöd finns jag där till 100%
En vän för mig är en vän som stöttar upp mig lika
mycket som jag med den. Är ärlig och står på min
sida lika dant som jag gör.

Att göra saker tillsammans med de jag tycker om får
livets dagar att le.
Är som ett rivgärn ibland, men vill det inte.
Mina svåra barndomsminnen kan poppa upp
bara genom ett ord.
Då är det som om hela jag gör en djupdykning.
Tack och lov sker det inte lika ofta som förr.
Men det ställer till mycket för mig.

Idag har det varit en tung dag för mig,
som om det vore igår mamma dog.
Inser att äntligen kan jag bearbeta hennes
död, sluta den dörren och välja att sopa
igen hennes fotspår, så jag aldrig någonsin
tar efter hennes val igen.
Inser hur lika jag och min mamma varit,
inser också hur lätt jag kan välja nya vägar
ändå. Jag blir min mammas avbild, då
jag målar, skriver och skapar.
De val jag gör idag, ger mig styrka,
då jag inser att de val jag en gång gjort,
berodde på historiens gång.

Detta kan få vissa blockeringar att släppa,
så jag kan sluta fred med mammas död
och gå vidare. I det kanske min bror
också inser att det som skedde då får
bearbetas och lämnas.

Ser fram emot ett liv med mycket kärlek
värme och tålamod från de jag känner idag och
lär känna i framtiden.

Det jag vill behålla från min mamma är

Skrivarkonsten
Målarkonsten
Skaparglöden

Jag älskar rosor lika mycket som mamma gjorde (Blodröda)
Solar gärna och mycket
Skrattar och vill väl liksom hon innan sjukdomen.

Har hört av min moster och ena halvsyster hur hon var
som mamma och syster.
Som mamma till två flickor med en man med ordning
fungerade bra.
Har sett bilder på dem som bebisar.
Så fin mamma hon var då.

Som syster var det önskesystern. Alltid snäll
omtänksam och skötsam.
Skönheten på den damen gick inte av för
hackor. Såg ett foto på mamma som 15-åring.
Gud vilken skönhet. Inte ens jag kommer i
närheten av det.

Ögonen markerade med svart färg, så
det liknade modellers. Olika frisyrer, liksom kläderna.
Modet ligger i släkten,
eftersom jag är lika dan
som mamma då det gäller frisyrer,
klädsel. Klänning, kjol och snygga skor.
Målar gärna själv svarta linjer och sätter
upp håret, eller låter det vara utsläppt.


Mina tankar kring min mamma innan
sjukdomen Manodeprisiv bröt ut, vill jag
har. Tror det stärker våra band, då
jag sörjer henne.


Vila i frid Gisela Aspdahl. Mamma