Tom, alldeles tom inombords
efter allt som skett.
Vem kan rädda ett gråtande hjärta
som håller på att drunkna?

Tårar jag fäller bränner likt eldar,
skorporna nu upprivna och ut
rinner gulgrönt var.

Vad händer med mig?
Vem kan lyssna?

Ingen orkar.

De jag försöker prata med stänger öronen,
de jag vågar visa min sorg, vrede för
klappar mig på axeln och ber mig sluta.

Jag förstår, är det enda jag får höra.

Hur i helvete kan ni förstå?

Ska jag bara gå vidare?
Släppa?
Vet inte om min ork räcker till.

Var fanns Gud då mamma behövde honom?

Är det såhär mitt liv ska vara?
Kämpa för överlevnad?
Aldrig vara glad, bara grubbla och tappa lusten?

Skratta gör jag, men inne i mitt hjärta
skriker jag hänsynslöst just nu. Vill bara iväg,
glömma detta sjuka som vissa kan skapa.

Att ha en familj, som bara strävar bakåt öppnar de
sår jag vill läka, att höra deras ångest genom tårarna
vidgar mina ömma punkter.

Tappar tron på människors vilja att finnas vid min
sida då de ber mig hålla tyst, prata med någon,
för det är för obehagligt.
Ni som inte kan ta min sorg ber jag trilla av
min livsväg, ni som inte kan öppna er och
vilja se ber jag fortsätta era egna liv.

Aldrig jag säger något annars, så varför bara
vika undan nu?
Ni säger er vara mina vänner då allt är bra,
men då jag behöver prata, finns ni inte.

Vissa står kvar, låter mig prata, gråta ut, men
fan så få. Är det såhär det ska vara att alltid vara
ensam om det svåra i livet.
Duger jag bara då leendet visar sig?
Duger jag bara då ni får kasta över mig era
dåliga känslor???

Fan, fan, fan känns som hela mitt inre exploderar
bara någon frågar hur det är numer.
Känns som tårarna skockar sig i ögonvrån då
ensamheten viskar i varje liten vrå.

Ensam då jag var liten, ensam nu.
Är det såhär alla har det som bär mörka
minnen?
Är det såhär för alla som aldrig funnit någon
att älska?
Kärlek, vad är det?

Kärlek kan fan i mej inte existera då världen är
så grym, nej det är lustigt att vissa svävar på sina
rosa moln och bara blundar för allt det sjuka!

Vissa pratar om ljus och värme, men vem fan
gav mig det då jag var liten?
Orden som kom ur vuxnas munnar var bara hat,
lögner, vrede och hot.

Nu när jag är vuxen och ser allt med andra ögon,
kan inte vid mitt liv förstå hur en grym värld som
denna kan ha så underbara ting.
Kanske jag finns bara för ingen lyckats ta död på
den lilla person jag en gång var.

Att födas utan kärlek
att födas utan omsorg
att födas utan mål
att bara lämnas bort
att få helvete efter helvete
att aldrig nå de mål man ville ha
att bara drömma och inte orka

Det sägs att ett barn inte föds elak,
men vad är det som får barnet att bli det?
Tappar fokus, tappar tålamod och förståelse
då livets spegel trasas sönder, då handen
slår tillräckligt hårt.
Blodet sipprar ut för att sen forsa.

Just nu finns inga goda tankar, inga önskningar
eller mål, det är som bortblåst.
Varför?
Jo, åren som gått är inget jag kan göra
något åt, bara nutiden, bara framtiden.
Såren kommer aldrig läka, men själen
behöver rensas från helvetes eldar.

Önskar att alla som upplevt trauman i livet
och är unga, tar itu med det innan åren går
förbi er. Det trasiga ni upplevt förtär annars
livets gång och skapar ytterligare kaos.

Är så besviken på den satans gubben som ska
vara den som gett mig liv, hur i helvete kunde
så mycket ondska orka krypa in i den kroppen?
Må Gud ge denna skapelse ett straff som passar
må han brinna, brinna länge i de eldar han kan...