En nära vän till mig slog mig en pling.
Blir alltid glad då han ringer och pratar
på sitt söta lilla vis.

Orden kommer så rätt, ömhetens ton
når mina öron och jag vill inte sluta lyssna.
Energin återkommer, tankarna kan skingras
för en sekund.

Han liksom jag är maskrosbarn, vi pratar
samma språk och delar våra minnen med varann.
Tänk att en människa som är tio år
yngre än mig sitter på samma känsla och tanke.

Poeter vi båda är, så våra samtal kretsar mycket
kring konsten vi utför. Orden vi vill förmedla ger
styrka, då bollarna studsar mot planket, för att
öppna ideér vi inte haft förut.

Mitt hjärta öppnades, orden kom och han lyssnade
in min sorg. Kände ett medmänskligt mottagande
då hans hjärta förmedlade värme.

"Hur var din mamma?"
"Mot oss barn var hon elak."
"Oj, ja lättare att de är elaka alltid, då vet man."
"Mmmm, men då hon var liten och mamma till
mina äldre systrar, så var hon världens snällaste."
"Oj, var hon det?"
"Så nu kan jag minnas henne som den hon var
innan sjukdomen tog hennes sinne."
"Skönt det."

Bara få säga de orden kändes så skönt, sen kunde
vi prata lite mer lösare och skratt kom upp också.
Tänk att man behöver sitta på samma erfarenheter för
att förstå varann. Tror det behövs, för annars går man
bara om varann.

Har lärt mig att de som inte bryr sig inte vill lyssna då
hjärtat gråter. Vet att vissa inte klarar av att andra lider,
men hur kan man bli vänner om dörren stängs och orden
inte når varann.

Det hjälper då hjärtat vill vara med, det hjälper då
själens spegel vill visa sårbarhet.
Tack vännen för du finns då hjärtat behöver tröst,
lika mycket som då vardagen har sin gång.