Madeliene och Alexi lärde känna varann så väl, att de ville göra en resa tillsammans. Eftersom Madeliene var intresserad av Indianerna i Chile, ville se Anderna och känna luften från bergen, föreslog hon en dag, då de som vanligt satt mitt emot varann i Alexis kök och drack rykande kaffe ur samma muggar som vanligt, att de skulle genomföra en livsresa, som bar till Chile.
"Vad underbar du är, jag har alltid önskat mig just denna resa, med någon jag kan lita på."
"Klart du kan lita på mig, aldrig jag skulle svika dig kära vännen," sa hon och sträckte fram handen, för att smeka hans kind.
Alexis Kinder blev röda, ansiktet sänktes, då handen nådde fram och stannade kvar en stund, blundade han för en sekund, innan han lyfte huvudet och la sin hand över hennes, medan de bruna ögonen tittade djupt in i hennes blå under tystnad.

Då mörkret hade lagt sig, tände de värmeljus, i stora rummet, kröp in under samma filt och lyssnade på indianmusik. Stämningen fyllde rummet med harmoni, då Alexi plötsligt sa:
"Vågar du resa så långt med mig?" "Ja, det gör jag, vill ge dig denna upplevelse, få se hur mycket du har att uppleva."
"Å, så underbar du är." "Det är viktigt för mig att du finner båda länderna och skapar en person i båda delarna, för som det är nu, så saknar du ditt andra land, ja eller där du härstammar."
"Denna resa kommer att föra oss närmare varann, eftersom du söker något där du med, men vad det är, får vi se då vi kommer dit."
Tystnaden la sig åter igen, då ögonen gnistrade till i ljusets låga.

Några månader senare, var det dags att genomför resan. Fjärilarna flög vilt i magen på dem, lekte så de inte kunde slappna av. Packningen räckte för flera veckor, eftersom de skulle stanna i två månader.
Resan ner gick bra, de pratade, skrattade och flamsade som aldrig förr.
"Vad det är skönt att vara påväg," sa Alexi och log då han klappade Madeliene på kinden.
Leendet hon gav visade tänderna, fick ögonen att kisa och kinderna att bli runda, innan hon gav ifrån sig ett lyckoskratt, som fick hans ljuvliga skratt att sätta igång.
Då planet landade, möttes de av hettan, så svetten pärlade fort på pannorna. Trots Alexi hade mer pigment än Madeliene kände han solen bränna fort.
De skulle ta en buss till ett hotell, där första övernattningen skulle ske, sen skulle de vidare dagen efter till ett övernattningsställe som angränsade Anderna.
Hotellets fasad vittnade om lyx, dörren var stor och blommor hade vuxit upp över allt. Sakta de gick längs denna gång, som angränsade entrén, för att studera allt. Ögonen ville se, uppleva och bara känna dofterna från blommorna, luften och maten, som gav arom från köket.

På rummet, stod en enorm säng i trä, Madeliene och Alexi hade aldrig sovit tillsammans, så de grubblade en stund på hur de skulle lösa detta.
"Ja, du vi kommer att sova nära varann, förstår du?"
Madelienes kinder rodnade medan hon nickade leende. Tiden stannade och de med den för en stund.
Båda satt till slut på ena sänghalvan med händerna i varandra, medan de blundade och bad till Gud att denna resa skulle ge dem svar på de frågor de hade innan de återvände hem igen.
Känslan växte efter bönen, lugnet fick dem att klarna i tankarna innan de öppnade ögonen.
"Dina ögon de är så mjuka, att jag kan drunkna i dem," sa Alexi.
"Ditt sätt får mig att mjukna och bara njuta av ditt sällskap."
"Vi är lika varann, men mina ögon är bruna och dina blå, mitt hår svart och kort, ditt ljust och långt."
"Just detta ger skillnaderna i oss, men vi tänker mycket lika, det ger tillhörighet vi aldrig sett förut."
"Vill du sova? Vi behöver upp tidigt i morgon."
"Vi kan prata då vi krupit ner," sa Madeliene och log brett.
"Vad tänker min kära vän på nu?" Skrattade Alexi fram.
Blygheten fick de att släcka lampan innan de tog av sig och kröp ner under de tunna påslakanen. De ville inte förstöra det fina de hade, för vänskapen var viktig för båda. Var det meningen att kärlek skulle växa fram, så tog de den välsignelsen till sina hjärtan.
"Madeliene, är du trygg?"
"Ja, det är jag och jag är lycklig att du är min bästa vän, som finns vid min sida alltid."
"Jag känner det samma", kom en tyst viskning från hans mun, då han låg tätt intill henne, kändes stora ord onödiga.
Ögonen slöts på båda, lite pirr i magen kändes, svårt att finna ron helt, då de visste de hade all chans i världen att slita tyget av varann och förenas, men det kändes bättre att känna varandras andetag och mjuka händer som omslöt varann.

Morgonen efter ringde klockan, då var det dags att stiga upp.
Alexi duschade först, medan Madeliene hade problem att komma på hur hon skulle kunna komma förbi honom utan att visa sin kropp, eftersom blygheten var allt för stor.
"Nu är jag klar, du kan komma om du vill, jag lovar att inte titta."
Hastigt smög hon in i duschen och slängde påslakanet på golvet med ett leende.
Alexi fnissade och riste på huvudet innan han sa:
"Inte visste jag du var så blyg."
"Det släpper efter ett tag."

Väskorna tog de med sig till bussen, åter igen bar det av.
Hettan fick de att vilja dricka mycket, och kläderna klibbade fast, trots de var tunna.
"Åhå så vackert land, så glad jag är att vi åkte hit."
"Så glad du ville hit."
"Nu är det snart dags för Anderna, som du berättat så mycket om."
"Mmmm, luften och den oslagbara naturen."
"Sanden får vi inte glömma, som vi ska ta hem och spara."
"Haha, ja du är underbar."

Efter en lång bussresa, stannade den vid ett enormt fält, där tält var uppställda. Människornas klädsel skiljde sig mycket från lokalbefolkningen. Indianerna som stått och spelat på festivaler, fångade alltid Madelienes intresse, fick henne nästan i trans liksom nu, då mörka ansikten, nästan så de såg sotiga ut, med flätor och den speciella klädseln.
Då de klättrat ur bussen, mötte en liten flicka dem, tog Alexi i handen och pratade på Spanska. Han översatte till henne, eftersom hon inte kunde språket, men visste att då det gått två månader, så skulle hon kunna flytande Spanska, eftersom han planerat att bara prata det språket efter ett tag.
"Det är mycket nya intryck och dofter nu."
"O ja, tänk att jag får visa dig detta", sa Alexi och log med hela sitt ansikte och kramade om Madeliene vilt innan han pussade henne hastigt på munnen.
"Ooooo du ger mig så mycket vännen", sa hon och log så tårarna rann ner för kinderna av glädje.
En vindpust tog tag i sanden på marken, så den virvlade omkring och fastnade på hennes ansikte. Tårar blandat med sand bildade sot, som hon lät sitta kvar tills de kunde tvätta sig.
Tältet de fick, väckte känslan av indianliv. Kläder var framlagda, så de bytte om och Madeliene gjorde flätor liksom indianerna. Frihet fyllde de båda, då resan upp mot Anderna tog sin början.

Steg för steg de närmade sig höjderna Alexi pratade om. Den friska luften nådde hennes hud. Hon insåg snabbt varför kläderna var lämpliga. Kylan bet annars deras kroppar.
Snabbt det tog emot, då satte de sig och vilade. Solens strålar nådde dem och kondorerna svävade över topparna.
Under skedde då krafterna åter kom. De fick inte slå sig, för då kunde de sväva i fara, eftersom kondorena gick på instinkt och älskade skadat kött.

Ju högre upp de kom desto friare kändes luften och solen stekte. Anderna sträckte sig så långt och högt att det var svårt att bemästra, men då de kom tillräckligt högt sa de till varann:
"Nu har vi kommit hit, gått i Anderna, känt doften och berusats av kärlek."
"Ja, under är detta. Kunde inte anat denna resa var möjlig för tio år sen."
"Tack vare oss, är vi här," sa Madeliene och tittade på honom, som blivit en ny man i de kläderna, liksom hon blev för honom.
"Söt du är i de dessa kläderna, du passar bra som min följeslagare."
"Tack Alexi, samma vill jag säga till dig," sa hon och la sin hand på hans kind medan hennes läppar mjukt sökte hans, då de satt uppe i Anderna och njöt av känslan de bar tillsammans besvarade hans läppar hennes längtan. I en liten glipa kröp de ihop och satte sig en liten stund för att lugna ner sig. Hans armar la sig om henne, medan han vilt pussade hennes ansikte innan han tog hennes käke försiktigt mellan sina fingrar och kysste hennes läppar, så mjukt innan leken satte igång. De fick hejda sig, då de kom på var de var.

Alexi tog Madelienes hand, ledde henne ner från Anderna, för att söka nya mål. Då de kom ner igen på marken skvallrade deras ögon och rosiga kinder för resten vad som skett. Leende gick de in i sitt tält, bytte om och kunde vara sig själva igen.
Kramarna avlöste varann, längtan från natten innan väcktes åter igen.
"Vännen, jag vill veta en sak."
"Vad?", frågade Madeliene.
"Vad betyder jag för dig?"
"Du är allt, det var därför jag ville göra denna resan."
"För att se vad?"
"För att ge dig mitt hjärta."
"Åhå, tänk att jag inte förstått det."
"Du är ju mitt allt, därför du finns för mig alltid."
"Liksom du för mig, sen ser du rakt genom mig, som ingen gjort förut."
"Du är som min spegel och jag som din, så vi kan läsa varann utan problem."

Deras resa fortsatte två månader i alla möjliga delar av Chile. Detta gav de möjlighet att finna sitt rätta jag, vinna elementen naturen bär, samt vinna varandras hjärtan, som hoppat länge för varann, men inte varit redo.